När vi blev med öppen spis, eller rättare sagt täljstenskaminens Rolls Royce i och med att vi byggde fritidshuset för snart 13 år sedan (Tiden flyger), införskaffades förstås en del hjälpmedel för vedeldning.
Eldgaffel var det inte tal om. Har aldrig förstått nyttan av ett tvåspetsat spjut för att rumstera om i brasan med. Men en vedtång och en späntkniv blev det.
Nu kan jag berätta att den där vedtången, som verkade så praktisk och bra, förmodligen på dessa 13 år använts ungefär två gånger. Inte mer. Den är egentligen rätt bökig. Och behovet att flytta runt brinnande vedstycken har varit minimalt. Späntkniven har varit flitigare använd. Men det har också blivit mindre och mindre, eftersom man nu kan köpa bekväm och billig späntved på Granngården. Säckvis. Men egentligen tycker jag att det är rätt kul att spänta ved.
Det lärde jag mig redan i småskolan, eller möjligen i fjärde klass, då det ingick i den huvudroll jag då spelade i ett teaterstycke, där jag spelade hjälte och räddade solen tillbaka från trollen, som av rädsla för att spricka, hade stulit den och lagt den i en låda. Slutet på den historien kommer jag inte ihåg, men eftersom jag var hjälte så blev det väl bra, antar jag.
Ett verktyg som dock blivit en viktig ledsagare genom alla år är pinnen. Den används flitigt för att peta ihop ved, slå på ved som inte vill brinna av utan står på trekvart mellan kaminens väggar, eller för att raka ner aska i asklådan under eldstaden. Fungerar utmärkt och finns alltid till hands, där den ligger på askluckans överkant. En överkant där inte vilket pinne som helst kan ligga, eftersom kanten sluttar utåt.
Men vår pinne kan. Den är nämligen försedd med en minimal kvist, som effektivt hindrar rullning. När och hur denna utmärkta pinne kommit in i hushållet kan jag inte säga exakt. Men nog har den varit med i minst 12 av de år vi har haft kaminen. Inte kostade den en endaste spänn heller. Ekologisk är den också.
En riktig praktpinne.
Leve den!
*****
Läs även andra bloggares åsikter om Ved, Täljstenskaminer, Teater, Lövskataskolan, Luleå
Nu kan jag berätta att den där vedtången, som verkade så praktisk och bra, förmodligen på dessa 13 år använts ungefär två gånger. Inte mer. Den är egentligen rätt bökig. Och behovet att flytta runt brinnande vedstycken har varit minimalt. Späntkniven har varit flitigare använd. Men det har också blivit mindre och mindre, eftersom man nu kan köpa bekväm och billig späntved på Granngården. Säckvis. Men egentligen tycker jag att det är rätt kul att spänta ved.
Det lärde jag mig redan i småskolan, eller möjligen i fjärde klass, då det ingick i den huvudroll jag då spelade i ett teaterstycke, där jag spelade hjälte och räddade solen tillbaka från trollen, som av rädsla för att spricka, hade stulit den och lagt den i en låda. Slutet på den historien kommer jag inte ihåg, men eftersom jag var hjälte så blev det väl bra, antar jag.
Ett verktyg som dock blivit en viktig ledsagare genom alla år är pinnen. Den används flitigt för att peta ihop ved, slå på ved som inte vill brinna av utan står på trekvart mellan kaminens väggar, eller för att raka ner aska i asklådan under eldstaden. Fungerar utmärkt och finns alltid till hands, där den ligger på askluckans överkant. En överkant där inte vilket pinne som helst kan ligga, eftersom kanten sluttar utåt.
Men vår pinne kan. Den är nämligen försedd med en minimal kvist, som effektivt hindrar rullning. När och hur denna utmärkta pinne kommit in i hushållet kan jag inte säga exakt. Men nog har den varit med i minst 12 av de år vi har haft kaminen. Inte kostade den en endaste spänn heller. Ekologisk är den också.
En riktig praktpinne.
Leve den!
*****
Läs även andra bloggares åsikter om Ved, Täljstenskaminer, Teater, Lövskataskolan, Luleå
Vilken perfekt pinne!
SvaraRaderaJepp, Sven! Helt perfekt.
RaderaOch detta med att man kan köpa späntved, det visste jag inte!
SvaraRaderaJepp - Ser ut som de där vanliga vedsäckarna i miniatyr. Kostar 29 kronor om jag inte minns fel.
Radera