Typiskt

Börjas det så fortsätter det. Efter mitt sjukhusdygn åkte vi ut till Rånlandet på fredagseftermiddagen. Då hade vi fått med oss en kasse tapas, som Robbie och Lisa bjöd på som "tröst" för mitt hjärteproblem. De är restaurangägare.

Jaha. Inget vatten i kranen. Typiskt. Har det verkligen frusit, frågade vi oss. Jaja - Det är väl någon ispropp möjligen, tänkte vi och lät kranen rinna.

Men det blev inget bättre.
 - Jäklar! Måste jag ut och fixa så att vi får koppla in vintervattnet. Det tänkte jag ju att jag skulle göra imorgon, när det är ljust.

Men det var ingen återvändo. Fram med rörtång och strålkastare. Nå, det gick ju rätt galant. Man är ju rörmokare också, när det kniper. Men lite problem var kvar. Den nya radonanläggningen hade inte riktigt hängt med. Men slutligen kom den i form.

Då strejkade toan. Eller snarare - Den fick adhd och blev hyperaktiv. Spolningen funkade. Påfyllningen likaså, nu när vattenanläggningen var okej. Men så var det ju det där med att veta när måttet är rågat. Där brast det. Den fortsatte att fylla på vatten, som förstås rann ner i toan. Så där stod den och susade och brusade hela tiden. Det slutade med att vi fick stänga av tilloppskranen efter varje användning. Det också, tänkte vi. Det får bli morgondagens uppgift att ta itu med.

Natten var lugn.

I morse tog tvålen slut! Den flytande. Hade vi någon att fylla på med? Jo, faktiskt!

-----

Under promenaden fick jag ett mess. Det var våra nyaste unga grannar som hade upptäckt en vattenläcka i en koppling utomhus. Vattnet flödade. Där hade vi förklaringen till gårdagens strul. Förmodligen.
 - Hur ska vi göra med det, frågade Anton.
Jag fick gå dit och inspektera.
 - Jag har inga verktyg som funkar på det där, sa jag. Det enda vi kan göra är att vi får stänga vattnet i stora anläggningen, sade jag sturskt.
Fast jag vet inte hur man gör. Men det sa jag inte.
 - Jag återkommer.

På hemvägen träffade jag Mikael.
 - Vattenanläggningen står och brusar hela tiden, sa han. Vad ska vi göra?
Mikael är i byggbranschen.
 - Jag har ingen nyckel. Vi kanske kan stänga av den, sa han.
 - Bra, sa jag. Vi springer hem efter nyckeln, så kanske du ser vad som behöver göras.
Sagt och gjort. Vi botaniserade bland kranar och rattar, vred och testade. Till slut stannade anläggningen. Systemet slutade läcka, och jag tog kontakt med vattenansvariga, för att informera dem om vad vi hittat på.
 - Bra, sa Bengt. Jag är på väg ut till Rånlandet, så då fortsätter jag med det som behöver göras. Vi hade ju ändå tänkt stänga sommarvattnet i helgen.

Nu är allt frid och fröjd, tror vi. Den friden och fröjden jag hade velat få redan igår.

Undrar om jag ska våga börja med middagsförberedelserna?

*****