Sunderbyn revisited

Så slog den till igen, arytmin, eller förmaksflimret. Jag satt vid köksbordet och kände plötsligt hur hjärtat började slå kullerbyttor i bröstet.

Avvaktade ett tag. Tog en dos medicin extra, som jag fått rådet att göra. Men inget hände.

Det var bara att åka till akuten. Som vanligt vänligt mottagen och träff med läkare. En ung rumän den här gången. Han föreslog en ny metod, som de tillämpat några månader bara. "Brinner bäst" hette den inte, men det lät så.

När jag väl fått plats på hjärtintensiven och inkopplad enligt konstens alla regler, släpptes det nya preparatet in i kroppen.  Sköterskorna var också spända på att se om det skulle funka.
 - Det här tar bara 11 minuter, när vi väl kör igång. Du kommer förmodligen att känna metallsmak i munnen och när rytmen blir normal kommer du att nysa. Vet inte vad det beror på, men så har det varit för de flesta.

Sju minuter tog det. Då blev allt normalt i ett nafs, utan vare sig plåtsmak eller attjooo. De blev nästan lite besvikna, och skojade om det.

Behandlingen skulle ändå fortsätta alla elva minuter. Sedan väntade två timmar bevakning, innan jag skulle få åka hem, så Benke och jag satt där i mitt sjukrum och tittade på På spåret, blev serverade fika med limpsmörgås och kaffe, skinka och ost. Ingen nöd gick det på oss, även om vi blev lite less.

Hemma igen vid 23-tiden. Kommer att bli kallad till cardiologen för att få råd och en ny sorts medicin, som jag ska kunna använda, när arytmin sätter klorna i hjärteroten nästa gång.

*****