Efter en vecka med intensivt jobb (Bara idag har jag "besökt" London, Frankfurt, Denver, Toronto, Accra, Orlando, Dunedin, Sydney, Stockholm förstås, Ljunghusen och Töreboda.) är det skönt att bara sitta och titta in i elden, vicka på tofflan och smutta på en god whisky i väntan på middagen. - Vadå såg mig? Vad menar du? Vem är det?
- Jag såg att du försökte hjälpa mig den där kvällen i januari, när jag låg skadad i snön. Men du hann inte, de hämtade mig innan ambulansen kom.
Kvällen när det hade hänt kom tillbaka till henne. Så tydligt att hon kunde känna den kyliga vinden som rufsat hennes hår när hon stod och pratade med de misstroende ambulansmännen.
- Du finns alltså på riktigt? Hon hade börjat tro att hennes fanastin hade skenat iväg och att han var ett foster av den.
- Vad hade hänt och vad menar du med att de hämtade dig?
Gunilla kände hur orden och frågorna stockade sig i halsen och hon tryckte mobilen tätt emot örat för att uppfatta hans svar.
- Ja, jag finns. Eller, jag fanns. Jag vet inte riktigt. Jag har varit varit inlåst sedan det hände och jag tror jag har varit drogad för jag har ingen uppfattning om hur lång tid som gått och vet inte var jag är. Men jag har inte sagt något om hemligheten. Inte ett ord. Jag svär! Jag har lovat dig att inget säga och inget har jag sagt.
Ett statiskt brus avbryter hans röst och förbindelsen bryts. Gunilla tittar på mobilen i sin svettiga hand som om den kunde fortsätta att besvara det hon inte fått veta. Hur hade han hennes nummer? Vad var det för hemlighet och hur kunde han tro att hon var inblandad? I samma sekund som hon tänker den tanken känner hon hur hon nästan fångar mardrömmen som hon ofta drömmer men aldrig minns.
Drömmen börjar alltid likadant. Hon är ensam i en hytt på en båt. Den har två väggfasta britsar, båda hårt bäddade med grå filtar som har ett svart tryck av bokstäver som hon inte förstår. Hon håller något omlindat tätt emot kroppen, som för att skydda det, när hon hör stegen i korridoren utanför och hyttdörren öppnas.
Observera att jag inte talar om P1 i ovanstående inlägg!
Jaha - Då har man sett den! Filmen som många väntat på. 
Det som sedan hände är svårt att förklara. Ett mysterium. Så här en månad efter den där natten, var det som om det aldrig hänt. Ambulansen kom rätt snabbt efter att hon larmat. Hon beredde sig på att gå ut och möta den, efter att ha fått på sig mera kläder. Det hade börjat blåsa nu och kändes rätt otrevligt, när hon kom ut på gården och skyndade mot blåljusen. Ambulansmännen såg henne där hon kom springande och viftade med armarna, för att visa var de skulle köra in i tvärgränden. De bromsade in och stannade. Gränden var tom! Helt tom. Mannen var borta. Spårlöst. Snö hade nu på den korta tiden sedan hon varit borta drivit in på platsen där han legat, eller där hon förmodade att han legat. Ambulansmännen tittade lite misstroget på henne.
- I viss mån sysslar vi med lagöverträdelser. Vi har bytt plats på prislappar i mataffärer, och flyttat affischer från lagliga affischeringsytor till olagliga. Jag ser det som ett trotsigt vardagsbeteende som syftar till att bryta normer.
- En sak som glömts bort i diskussionen om Anna Odells verk (Konstfackeleven, som spelade psyksjuk för en tid sedan. Min anm.) är att hon genom sin metod faktiskt försatte sig i en oerhört sårbar situation.
- Om en konstnär är beredd att göra någonting som har så allvarliga konsekvenser är det rimligt att anta att hon brinner för sin sak.
