Det blev så småningom vinter. I oktober låg snön mer än knädjup, ja på sina håll lårdjup på vägen ner till flodmynningen. En fantastisk känsla, då detta inte upplevts på många, många år. Men den känslan föll snabbt tillbaka till längtans arkiv, eftersom värmen återkom, och regnen, till synes oändligen, i tidsrymd efter tidsrymd, förvandlandes omgivningarna till en brungröngrå värld av blötslemmiga stigar och gator, där inte ens den för trakten typiska midvinterhögtiden tycktes vilja liva upp, trots fåfänga försök från både köpmän och idéella föreningar, som ivrigt påpekade att vi skall köpa oss och våra nära lycka och tillfredsställelse, så till den grad att jag helst av allt bara vill dra mig tillbaka, och likt en Ferdinand lägga mig på soffan i vardagsrummet, med huvudet i väster och blicka upp mot fönstret, där Eucharis amazonica, Amazonliljan just slagit ut sin första klocka för säsongen.
Jag blundar.
Och plöstligt är jag där igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar