- Hej Bert! Välkommen hit. Men egentligen skulle jag helst se att du inte kom. Om du förstår hur jag menar?
Jag kliver in på mitt gamla lunchställe, som jag inte besökt på länge. Jobb utanför stan, har betytt lunch utanför stan. Nu girar jag in i gamla gängor igen och naturligtvis har personalen fått höra. Bert arbetslös igen.
Kul ändå att vara välkommen. Det blir ryggdunk och kram och "vad vill du äta idag". En skaldjursrisotto verkar gott. Den nya kocken tar emot ordern och jag sätter mig med morgontidningen, som jag egentligen redan läst. Det känns alltför vant och lite tvehågset. Men urtrevligt förstås.
Lifestyle heter ett magasin jag börjar bläddra i, medan jag äter salladen. Glansigt, glassigt och dyrt ser det ut. Lyxiga klockor, kläder och bilar. Tjusiga resor. "Direkt access till ett av Hong Kongs lyxigaste shoppingmallar" (???), läser jag och förundras över alla slarvfel, språkfel och schablontexter, som den här lyxtidskriften verkar behäftad med. Skräp för 60 spänn som bara blir töntigt. Tur jag inte köpt den själv.
Större utbyte får jag av A och U, som ansluter till bordet, när jag hunnit till bjudcappucinon. Vi pratar om fönsterbyten och Marrakech, pajade glasögon och blindtarmar. Så som ett samtal skall vara. Vinklade fönsterskrapor hann vi också med.
Och jag hann berätta, att minsann, är jag inte kallad till två jobbintervjuer imorgon.
På hemväg droppade jag in på bokhandeln och fick en pratstund med ung kille, som frågade om jag hade läst Arto Paasilinna. Vi råkade stöta samman just vid P i bokhyllorna. Han gillade böckerna och hade läst flera. Jag gillar också hans böcker, men köpte ingen denna gång. Det gjorde däremot killen.
*****
Andra bloggar om: Lunch, Jobb, Tönterier, Lyx, Språk, Luleå, Marrakech
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar