Efter festen

100-årskalas. Det förpliktar. I och för sig något annorlunda sådant, om nu hundraårskalas kan vara annat än annorlunda.

Håkan 46, Elisabet 54. De fyller med en dryg veckas mellanrum, så vad vore väl naturligare.

Ett anrikt folkets hus i Unbyn (där de bor) var dukat till fest. Kända och okända i skön blandning. Kul presentationsomgång. Varje gäst fick presentera en annan gäst, efter kort intervju.

God mat, det var kantarellpaj, gubbröra, ugnsbakad lax med granskott, tjälknöl på älg. Passionstårta, jordgubbar.  Det var tävling.

Sista färjan gick vid midnatt. Den tog vi hemåt i halvstorm och regn. Mörkt som en höstkväll.

---

Mörkret, regnet och blåsten gjorde att vi snabbt som ögat sprang in från bilen till den skyddande stugan, utan att se oss omkring.

Idag kunde vi se vad blåsten och regnet ställt till med under gårdagen och gårdagskvällen. Inga katastrofer, men en ordentlig omruskning har det varit. Juni ska inte ha sådana här fasoner i görningen. Något känns fel. Det har jag sagt förr.

Ett färskt björklöv har blåst från en nyutslagen björk och klibbat fast på ett av fönstren. En lupintuva har friserats ordentligt borta vid vägskälet och den stolta trolldruvan har helt enkelt splittats och gått av i blåsten.

Det mest spektakulära var att "hatten" från brolampan, som sitter väl skyddad (trodde jag) under entrétaket, hade lyfts av (den sitter rätt rejält om jag får säga det själv) och blåst iväg ett tiotal meter och hamnat under syrenen.
Eller är det spöket som varit i farten igen?

*****