Hela sommarhalvåret är den sovande. Tror vi!
Ty sömnen är orolig. Varelsen ligger till synes helt stilla i sitt krypin, som kan vara en platspåse, eller en liten kartong. Den är inte särskilt nogräknad.
Varelsen heter på latin Slingus Lux, och förekommer flitigt i vaket tillstånd från december månad. Så även hos oss.
Varsamt närmade jag mig idet för att väcka den lilla gynnaren till liv. Jag lyfte upp den för att den skulle få sin sedvanliga elchock. Det krävs nämligen, för att väcka den. Glatt spratt den till och blinkade mot mig i samförstånd.
- Jag är redo, signalerade den.
Men det är nu som problemet uppstår. Ty under dvalan vaknar den till emellanåt och vrider sig, sträcker ut, drar ihop, vänder sig, så att den vid uppvaket icke går att känna igen. Den närmsta timmen får jag alltså ägna till att reda ut alla dess tentakler och leder, trots att den vid "sänggåendet" varsamt lagts tillrätta i eleganta böjar och rundlar.
Nåväl - Sedan börjar jag hjälpa den att slingra upp i vår syren, där den ska tillbringa den närmsta tiden och glädja oss och förbipasserande. Lysa och glimma i mörker och snö, när vi nu får någon. Det tar en bra stund, eftersom syrenen är stor och Slingus Lux är lång. Väl på plats tänker jag återigen ge den en livgivande gnista, så att jag ska kunna konstatera att den draperat sig snyggt över kvistar och grenar.
Äntligen!
Men inget händer. Den är död. Fullständigt död!
Jag försöker peta, vicka, trycka, massera samtliga 130 nervknutar, i alla fall så långt jag når. Men utan resultat. Slingus Lux har gått hädan på sin födelsedag. Och jag tänker; aldrig mer ska jag ta hand om en sådan.
 |
| Slingus Lux, undergrupp diabolus mortum |
*****
Jo, den ser väldigt död ut./bettankax som fnissar förtjust över dina rader
SvaraRaderabettankax: Igenkännandefniss, föstås.
RaderaSå där ser hans släkting i Norsjö ut också. Slä(c)ktdrag?
SvaraRaderaGerd: Kanske ett virus!??
RaderaHa! Vet precis.
SvaraRaderaLångrevar likaså lever sina egna fördolda interna liv i vinterbodars märkligt suggestiva skymningsljus. Som mina revar. Noggrannt ordnade säsongsavslutningsvis i nästan förföriskt söta slingor med de sylvassa krokarna väl förankrade systematiskt i respektive skåra är det likt förbannat ett kaosartat diaboliskt ormbo i hela lådan till året därpå. Hur i hel...?
Se där! Här vore också verkligen en vettig och viktig vetenskaplig djupstudie vara på sin plats. En webbkameraövervakad (kanske med ljud!) långrevslådas liv och leverne vintertid borde säkerligen kasta ljus och knyta äntlig förklaring till många av människans "ting" som kanske inte är fullt så döda som vi tror. Andar finns (snälla som elaka) i "döda" ting. Så tror jag ofta (och oftare). Allt är animism. De gamla nordbornas, våra förfäders absoluta övertygelse. Allt är besjälat!
Så till mina tre långrevslådor på skäret (som just nu är i sannolik rörelse mot nästa års trassel) vill jag bara säga: SLUTA spela döda! Jag vet att ni lever! För döden - det vet vi ju alla i något väl avskärmat inombords boende skrymsle - är blott en illusorisk synvilla/tankevilla. Allvarlig visserligen (som cirkelrubbare) men ändå - en bifigur! Åh, detta ståndaktigt, evigt mänskliga trots. Detta underbara. (Men jag vill inte kalla det för gyckel...)
(Du har en fena/ådra för lustiga, kryptiska berättelser, Bert!)
Men ge inte upp. Har du ljuset nu? Ty ljuset. Det är det största!
thord wiman: Tack för underbar betraktelse. När får vi läsa din blogg??
RaderaNjae, jag är nog inte kvalificerad i den kategorin riktigt men du skriver fint om min förmåga förmodligen höggradigt under påverkan av goda pepparkakors inflytande/inmundigande så här i Advent.
RaderaNejvisstja. Du är ju en snäll pojk! Så. Tack!
(Håller tummarna för vannets snara ankomst till din stuga och då menar jag inte genom skorstenen den 24:e.)