Huvudet på spiken

DN:s Kristofer Ahlström har dragit samma slutsats som jag ofta gör. Det gäller TV-serier. Du vet, sådana, som efter tio avsnitt slutar med ett stort "jaha", med massor av frågetecken efter. Då vet man. Det kommer en säsong till, nästa höst. Det är då jag tappar intresset.

Praktexemplet (skräckexemplet) är väl den där serien som handlar om en flygplanskrasch, där passagerarna hamnar på en ö och framlever sina liv med stora mysterier runtomkring sig. Den fortsatte och fortsatte och fortsatte, och skulle då finna en av tittarna totalt Lost. Nämligen mig.

Artikeln har ett annat exempel. Fargo, var en film av bröderna Coen, på 98 minuter. När den blev TV-serie var premiäravsnittet 97 minuter, och serien fortsatte då i mängder av avsnitt, som inte berättade mer än originalfilmen.

Homeland fick en säsong av mig. Sen var det finito med den. Och nu går den för sjuttitrettonde säsongen. I filmvärlden finns också exempel. Hajen 7 var inte bättre än sexan, femman, fyran, trean, eller ens tvåan. Precis som Ingemar Nordströms Saxparty 17 ..... om vi nu ska tala musik.

Det finns undantag. Men jag hävdar envist att en historia som inte klarar att berättas på tio timslånga avsnitt, har förmodligen inget att berätta. Egentligen.

Lägg av!
 
I tid.

Här är en länk till artikeln. (Kanske bara funkar för prenumeranter.)

*****