Tidigt i morse, mycket tidigt, förstod jag vem som donerat pälsen. Då såg jag nämligen en av våra frekventa harbesökare ute på tomten. Hen hade klätt om. I alla fall delvis. Det vita huvudet var så gott som hargrått. Resten av kroppen var starkt gråsprängd. Där hade vi alltså donatorn.
Man ska vara snäll med fåglarna. Inte bara mat behövs. Nu pågår bosättning. Högsäsong. Nybyggnad såväl som renovering.
Alltså gjorde jag det enda rätta. Jag samlade ihop harpälsen och fäste tussen med en klänypa i vår stora syren.
Det tog 12 minuter innan den första byggherren, en blåmes, tog för sig. Det blir mjukt, varmt och fint i den barnkrubban.
*****
 |
| Varsågod! Jösse bjuder. |
2 kommentarer:
Jag kammar ur pälsen på min hund ute och brukar sätta upp resultatet i närmsta träd. Det brukar inte ta lång tid förrän det är borta - allt!
@ Allmycke
Det duger också finfint. 🙂
Vi fick en gång rädda en fårskinnsfäll som vi lagt ut för vädring en gång. Snabbt var en talgoxe framme och röck päls ur den.
Skicka en kommentar