Det var precis när ...

.. jag knölade ihop gårdagens kalenderblad som jag lade märke till fredagens namnsdagsbarn. (Varför heter det -barn, förresten? Namnsdags- och födelsedags-.)

Den Aurora jag känner till var definitivt vuxen. Inte för att jag vet hur gammal hon var, när hon tog hand om nioåringarna i klass 3 i Lövskataskolan 1958. Men vi säger väl övre medelåldern.

Aurora Strömberg hette hon. En bestämd, elegant dam med stor integritet. Med mild, men ändå järnhand styrde hon både i klassrummet som utanför. Hon var respekterad.

Vi hade vårt klassrum i ett hörn. Dörren ut till korridoren fanns på kortväggen, bakom klassen. Dåtidens disciplin krävde lydnad. Inte bara av oss. Fröken (fast hon var gift) var ju också tvungen att följa regler.

Det ringer till rast vid ett tillfälle, när det blev lite fel.

 - Stå upp! Marsch!

Här blev det lite virrigt i klassen. Hon glömde ju "helt om". Alla tog i alla fall beslutet att vända sig mot dörren.

Utom jag, som gick baklänges.

Det uppmärksammades av fru Strömberg.

 - Bert stannar här! Ingen kräftgång, tack.

Och så ådömdes jag raststraff, vilket betydde att jag inte fick gå ut. (Nuförtiden skulle det väl ses som en förmån.)

I vilket fall, trots min trots, kom jag under terminen att röstas fram som "Lövskataskolans artigaste elev" av mina kamrater. För det blev jag vederbörligen diplomerad vid skolavslutningen. Det var Lions club som stod för det initiativet. Vet inte vad jag kände. Stolthet - njae. Generad - snarare. 

Men man ställde ju upp för Aurora. Hon var nog stolt.

Där står jag och rodnar. 

*****