En dov och kraftig ...

.. duns, ja mer en smäll fick mig vaken vid sjutiden i morse. Det lät nästan som en "köldknäpp", som man brukar höra när man är i stugan på vintern och temperaturen sjunker ner under -25 (vilket den i och för sig inte gjort särskilt ofta nuförtiden).

Men smällen fick mig att vakna till lite extra och jag var förstås tvungen att ta på mig morgonrocken för att göra en inspektion.

Och där låg den, under köksfönstret, och himlade mot mig, med det enda öga som jag kunde se. Den såg "halvdöd" ut. Blicken slocknade emellanåt. Näbben öppnades i flämtningar. Den ena vingen låg utbredd.

Ambulans, dvs. akutlåda och extra personal beordrades till platsen för nedslaget. Det såg ju rätt illa ut. Oron för att denna fågel skulle få rum i akutsalen. Kliniken har ju mest erfarenhet av småfåglar.

Jag gick lugnt fram - pratade lugnande med låg röst och sänkte mina handskbeklädda händer mot patienten. Enkelt kunde jag ta upp den, vika vingarna mot kroppen, hålla om den unga nötskrikan. Den reagerade knappt först. Men bara några sekunder senare öppnade den näbben och gav till ett gällt skrik. Jo, nötskrikor kan. Men jag höll den kvar tills den lugnade sig.

Slutligen satte jag den på en sten, där vi lagt några överblivna körsbär. Jag tänkte att den kanske ville smaka. Men den satt kvar och tittade på mig bara. Så jag gick fram till den och pratade en stund inför utskrivningen från mottagningen. Klappade den på huvudet.

Då blev det plötsligt fart. Ett par gälla nötskrikeskrik och en snabb flygtur upp i närmsta gran. Till synes helt utan problem.

Något tack för hjälpen fick jag inte.
Eller ???

*****