Jag har just avslutat mitt livs första Teams-möte. Det gick ju förhållandevis bra, måste jag säga. Men nog är det en nödlösning.
Den här gången var det styrelsen i samfälligheten ute på Rånlandet, dvs området där vi har fritidshuset. Tänk om alla som är med i samfälligheten skulle vet hur mycket som händer i kulisserna, för att allt gemensamt ska fungera. De borde få prya.
Men åter till Teams. Jag hörde idag något inslag om hur folk har vant sig vid att mötas på det här sättet i sina jobb. För en del passar det. För andra inte alls. Det verkar som att många upplever att mötena har blivit fler, och att de går mer eller mindre i varandra, vilket gör att man inte hinner avsluta det ena förrän det andra är igång.
Det talas om "mötesinflation".
Hur bra är det med hybridmöten?
Pandemin har ju påverkat många delar av vår vardag och en av dem är möteskulturen. Vi har blivit tvungna att hålla möten på digitala plattformar, utan att träffas i verkligheten.
Nu har många börjat komma tillbaka till sina arbeten samtidigt som vi har vant oss vid att i större utsträckning jobba hemifrån vilket skapar halvdigitala möten - så kallade hybridmöten.
Den digitala möteskulturen under pandemin har dessutom gjort att vi nu lägger ännu mer tid på möten och har färre pauser mellan dem.
Klipp från Sveriges radios Gomorron världen.
Jag måste säga att jag skulle sakna den sociala biten väldigt mycket om jag skulle sitta hemma och jobba för jämnan. Men det kanske är en personlighetsfråga. Och en fråga om vad det är för slags arbetsplats det handlar om.
*****
Minns någon "så-här-var-det-egentligen-under-pandemin-bild" med män i kavaj och skjorta upptill och så,icke synligt för övriga Teamsdeltagare, shorts och bara ben nertill ,-).
SvaraRadera@ Elisabet
RaderaJag såg den bilden du menar bara för någon dag sedan.
Vid mitt möte bar jag "reglementsenlig" klädsel. 😉
Nu är det ju rätt många år sedan jag slutade jobba, men de sista fyra-fem åren uppskattade jag - väldigt mycket - att kunna bestämma var jag skulle jobba: på kontoret i city, hemma eller i stugan. Mig passade det utmärkt att jobba hemifrån, MEN inte på heltid! Det skulle bli för isolerat. Teamsmöten har jag inte varit med på. De sista åren körde jag några möten via Skype för att spara in några Göteborgsresor, men det var inga höjdare precis. Stor del av tiden gick åt till att återupprätta bruten kontakt.
SvaraRaderaFör min del ÄLSKAR jag Teams och HATAR att jobba hemifrån! Så jag sitter på kontoret i Västerås (där jag inte har några direkta kollegor som jag jobbar med men däremot äter lunch med, fikar med osv) och så slipper jag sitta och åka till Kista för att ha gruppmöten och sånt som sköts via Teams i stället.
SvaraRaderaMötesmängden ökade initialt eftersom de som bjöd in till mötena var lite väl "generösa" med att inkludera personer som möjligtvis/kanske/eventuellt någon gång i framtiden skulle bli inblandade i något projekt. Det har dock blivit bättre, och folk har även lärt sig att tacka nej när de märker att de kanske har blivit slentrianinbjudna.
Något som blivit bättre (och som Thalassa berörde) är att tekniken blivit mer stabil, och framförallt att folk lärt sig hur det funkar. Numera är det sällsynt med att något krånglar rent tekniskt med mötena.
@ Thalassa
SvaraRaderaDet gäller ju förstås att tekniken funkar. Annars skulle det väl bli alltför frustrerande.
Men din tillvaro verkar ju vara rätt blandad, dvs hemma, stugan, jobbet.
De som bara vill jobba på distans .... Nä - det tror jag inte är nyttigt.
@ Rexxie
SvaraRaderaDin modell verkar väl rätt vettig.
Och det där med mötesmängd, kanske är en mognadsfråga. Många kastades in i Teams-tillvaron lite för fort, kanske.