.. jag fruktat en tid. Dags för klippning. Ny frisör. Hur ska det gå, hur ska det gå. Jag har ju haft samma klippare sedan någon gång på 70-talet. Siw. Avbrott endast under två år då jag jobbade i Stockholm och fick företräde hos en av kändisfrisörerna där. Det var en experimentell tid, vad gäller hår.
Nu steg jag in i Luleåsalongen. "Det är hit man går" står det på skylten utanför. Dessutom ligger den bara 150 m hemifrån, så blir det bra, så blir det bra!
En kille tar emot och hälsar välkommen. Han tar hand om mig direkt. Trevlig, pratsam och snabb. Han frågade lite om hur jag vill ha det.
- Kortare, sa jag.
- Ska jag klippa maskin, eller sax, frågade han på bruten svenska.
- Sax om det går bra.
- Det går finfint.
 |
| Alldeles för städat. Än så länge. |
Och så satte han igång. Raskt! På 25 minuter var det klart.
Han tänkte nog på min ålder och kammade mina "lockar" väldigt släta och jämna.
- Ja, ja, tänkte jag. Jag får väl rufsa till det när jag kommer hem.
Men jag blev nog nöjd när jag hade busat till det lite. Det blir säkert bra. Han får fler chanser.
*****
4 kommentarer:
Det blev ju fint. Är det inte så att man alltid får rufsa till det efteråt, så där så man känner igen sig själv?
Alltid besvärligt att vara nyklippt. Det blir alltid så "polerat". Men det fixar jag till.
Har också lyckats hitta ny frissa. Men det tar några gånger innan man förstår varann helt och hållet.
@ Gunnel
Så är det.
Skicka en kommentar