Men hettan fick oss att rätt snart, eller efter att alla skyldigheter var avklarade, sticka till skogs igen- Till lugnet, där vi snart kunde sitta på patio syd östra i skugga och ta en kopp eftermiddagskaffe och titta på havet. Lyssnade till en idog taltrast, som nästan lät komisk. De kan ju det, taltrastarna; tjatar om samma sak minst två gånger.
Och på vägen ut stannade vi till mot "vår" vägkant för att kolla att den skött sig, och att den inte blivit skött. Det är den vägkant som jag för några år sedan anmälde väghållaren för att ha gjort sig skyldig till ett artbrott när de skalade av hela rasket "för att det alltid har gjorts". Växter får ju inte sticka upp mer än någon decimeter, för att inte skymma sikten i krökarna. (Jag raljerar lite, men det ligger något i det.) Nu verkar det vara andra bullar och vägkanterna klipps först senare under sommaren. Dock inte vår vägkant, som nu skyltas som artrik. Den får inte röras, särskilt som det är massor av orkidéer där.
Någon ordning får det vara!
Orkidéer i mängder på en sträcka av nära 100 meter längs vägkanten. Rör ej! |
Här kan du läsa hela historien. Det blev polisanmälan, tidningsintervju m.m.
*****
Oj, så himla fint!!
SvaraRadera@ Elisabet
RaderaVäl värt att bevara.