.. av mångfaldsvärnande(?) är jag glad att jag till exempel inte är rädd för insekter. Som jag berättat förr började jag redan i fyraårsåldern, då jag blev påkommen med att klappa humlor på ryggen i mosters rabatt.
Kanske är det därför som jag klarat mig, och exempelvis aldrig blivit angripen av något farligt. Inga getingar har visat agg (gadd) mot mig.
Blomflugor är fina, tycker jag. Inte bara snygga, utan också väldigt sympatiska, lugna och faktiskt, nyfikna. Nu tänker jag alltså inte på de där små millimeterstora svarta flugor som flyger omkring runt dina krukväxter, som du vattnat för mycket. De är inte blomflugor.
I Sverige finns ungefär 340 olika arter av de sympatiska blomflugorna. Det är de där insekterna som kan stå stilla och hovra framför en blomma innan den bestämmer sig för att landa. De må se ut som getingar med sina gula ränder på bakkroppen, men de är bara varningssignaler för att skydda mot att bli uppätna av fåglar. Det lyckas inte alltid.
De kan också hovra framför dig. Mitt framför ögonen söker de kontakt. Sträcker du ut ett finger händer det att de tar det som en inbjudan och sätter sig gärna. Och de sitter kvar om du kanske precis ätit en kaka. De gillar sött. Då går de omkring och "slickar i sig" en stund, innan de drar vidare.
Igår träffade jag en representant för släktet som jag aldrig tidigare sett. En stor variant gick runt i en kruka med margueriter.
Jag visste inte vilken av de 340 arterna detta var, så jag konsulterade expertis. Det är en Större getingfluga (Chrysotoxum fasciolatum).
Notera den långa, mörka vingfläcken. Den skiljer arten från Klaffgetingfluga, som jag trodde att det var. Och observera att den, trots namnet, inte är ett dugg farlig.
Grattis till mig. En ny art i mångfalden.
Uppdatering: Minnet är kort. Det visar sig att vi träffats förr.
Intressant med djurlivet. Man kan möta allt från en blomfluga till en förvirrad fjolårskalv från älgriket som nu tror familjen bor i storstad och lägger sig i trädgården. Mycket sånt på senare tid.
SvaraRaderaSom barn fascinerades jag av varje kryp och sprang in till mamma och ropade att jag sett något stort och ville veta namnet genast.
En dag hittade jag många och hon blev nog lite utmattad, du måste komma nu, det är stort sa jag, jaja, det är jättestoooort sa jag sen och mamma kom för att titta på någon lite större insekt men det var en grävling. Berättades alltid som en rolig historia men jag minns första mötet, tror jag var två år.
Minns också första mötet med en annan, låg i ett dike och jag tänkte lyfta upp den, nejnej skrek broderns kompis som visste bättre, han var ju två år äldre, fyra år. En stor och vacker huggorm. Sen tyckte pappa att jag kanske var för liten för egna strövtåg i den stora trädgården men nu visste jag och inget hände. Hade koll🙂Minns jag älskade ekorrar. Och fåglar. De åt ur händerna båda sorter. Mina bröder hade inte samma djurintresse och mitt fortsatte till alla blommor också.
Och här är halvstorm varje dag, så där plötsligt och lika plötsligt slut. Och blommorna tycker inte om det.