Ute på stan hörs mycket franska. Turistgrupper från Paris promenerar omkring och njuter av kylan. Man känner igen många, eftersom de är ordentligt påpälsade i blå skoteroveraller. Inte speciellt eleganta, alltså, och säkert långt ifrån hur de ser ut när de promenerar på Champs-Élysées. Paris är numera en direktdestination för oss lulebor, och för fransmän som vill komma hit.
På fiket idag sitter tre unga damer och dricker kaffe. De sitter vid bordet närmast oss, så jag börjar undra vad det var för språk de talade. Definitivt inte franska. Inte heller något annat språk jag kände igen. Stundtals tänkte jag att de kanske talar någon dialekt av ett känt språk. Men det lät alltför främmande. Ukrainska kanske? Det finns ju numera en del flyktingar därifrån här. Men det lät inte som något slaviskt tonfall heller.
Nyfikenheten tog överhanden, och när jag gick för att hämta påtår kunde jag inte låta blir att ursäkta mig och fråga.
- We are talking armenian.
- Aha. Are you from Baku, frågade jag fåraktigt, helt övertygad om att det var rätt huvudstad.
- No - we are from Armenia, Erevan.
Inte lätt att skilja på vissa länder. Baku ligger ju i Azerbajdzjan. Men det är grannland med Armenien, så helt fel ute var jag inte.
- Are we talking too loud, frågar de.
Jag förnekar och säger att vi har ett intresse av språk.
Nåväl - snart har vi druckit upp vårt kaffe och ska bege oss hemåt. Och jag kan ju inte låta bli att säga något när vi går.
- Բարի երեկո, säger jag, förstås.
Ja - Bari yereko, alltså. De tittade på mig och skrattade uppskattande.
Man har ju läst armeniska i skolan ...
*****
Under en bilresa i Kalifornien med våra då tonåriga söner åt vi på en liten fiskrestaurang på kusten. Vi hade en livfull diskussion vid bordet, inte alls något gräl bara engagerat samtal. Efter en stund märkte vi att människorna vid de andra borden i lokalen hade tystnat. Så var det nån som kom fram och frågade vad det var för språk vi talade. När vi svarade att det var svenska blev det "back to normal" i lokalen och alla vid de andra borden kunde fortsätta sina samtal. Lustigt minne.
SvaraRadera@Gabrielle
RaderaSpråk engagerar. På olika sätt.
Har samma upplevelse som Gabrielle. Under våra elva år i Frankrike lärde vi oss snabbt att fransmännen, till skillnad från vad många tror, håller lågmälda samtal på restauranger. Man talar intensivt och glatt men med hänsyn till sina bordsgrannar när det gäller ljudnivån. Barnen lär sig tidigt att sitta med vid bordet men något skrik eller springande som det så ofta är i Sverige är förekommer aldrig. Mina franska barnbarn är tränade på samma sätt. Men varje gång vi gick ut med svenska vänner eller träffades i de svenskgrupper som fanns därnere var det samma sak: samtalen var högljudda, man skrikpratar och skrattar högt och efter det mer än ”fransknormala” modesta vinintaget blev det alltid än mer höga volymer. Så där att fransmännen själva tystnade och bara satt och tittade på oss. Extremt pinsamt tyckte vi det alltid vad och hade vi egna svenska vänner på besök fick vi i förväg informera om just detta.
SvaraRadera@Monet
RaderaTyvärr tror jag att barnens stoj beror på föräldrarnas egen uppväxt.
Det tror inte jag. Jag tror att det delvis beror på stora förskoleklasser där barnen "måste" höja rösten för att alls höras. Och så räcker det ju med att lyssna på Luuk i På Spåret .., eller andra skoj-program där röstläget är såååå högt. Minns också när vi flyttade till Skåne, hur häpen jag blev över hur högt skåningarna pratade på t.ex Pågatågen. Det var STOR skillnad i jämförelse med vad man var van vid hemifrån.
Radera@Elisabet
RaderaJa, Luuk är inget föredöme. Bevare mig.
Nej det tror jag inte alls. Själv uppväxt i mycket strikt officersmiljö där det hette ”barn ska synas men inte höras” och supertränad i bordsskick, inte tala när de vuxna gjorde det, aldrig avbryta, fråga om man fick gå från bordet etc. Bestämde jag mig självklart för att INTE utsätta mina egna barn för samma rigorösa uppfostran. Den 60-70-talistgeneration som nu är föräldrar och trots den frihet de själva fick tycker de uppenbarligen inte att det räcker utan släpper helt taget om sina barns sociala träning. För det är ju det det handlar om i grunden. I Frankrike som jag använder som för mig känd jämförelse ligger man en eller flera generationer efter när det gäller synen på barns plats i ’hierarkin” och tillåter helt enkelt inte att de dominerar så som det görs i Sverige. Det jag skrev om högljudda svenskar rörde i första hand vuxna människor och hur de ofta beter sig utomlands. Inte bara fyllegäng på sydländska badorter utan vanligt folk som inte är lyhörda för vad som gäller helt enkelt. Det var många gånger extremt pinsamt när vi befann oss i svenskgrupper där det tystnade runt omkring oss och man hörde restaurangägare och andra bordsgäster tyst säga till varandra ”c’est les Suèdois”. Ungefär som Gabrielle beskrev det.Monet
SvaraRaderaJa, fast i vårt fall jag tror inte alls att det var för att vi var högljudda, för det var vi inte. Men restaurangen låg i en liten "håla" på kusten där de andra troligen inte hört svenska så mycket tidigare. Så de blev bara nyfikna.
Radera@Monet
SvaraRaderaDet är precis vad jag menar. Det där med att en yngre föräldrarkategori inte fått lära sig, och därmed inte kan vidareförmedla till barnen.