Ledsagade min mor, som var kallad till en ögonundersökning kl 10.10 i förmiddags. Vi var där i god tid. Satte oss ner i den vanliga korridoren, där bara stängda dörrar grinar en i ansiktet.
Vi var inte ensamma. Nästan alla stolar var upptagna. En bedövande, deprimerande tystnad rådde.
Den utsatta mottagningstiden kom och gick. Annat var väl inte att vänta. Klockan hängde på sin plats och hackade fram minut efter minut, kvart efter kvart.
En dryg timme efter utsatt tid uppenbarade sig en människa i en dörr och kallade in min mamma. Det tog 4 minuter. Sedan skulle vi vänta igen. Och klockan går.
Kvart i tolv hade doktorn tid för henne igen. Det tog en kvart.
Förra gången vi var där i maj, så hade vi den första mottagningstiden, d.v.s. kl 08.00. Ingen var före oss. En timme senare blev första läkarkontakten.
Vad gör dom?
Måste det vara så erbarmligt trist. Jag hittade en Sköna hem från 1999, och en Amelia från förra året. Ingen av dem hade jag förstås läst, så det blev ju lite underhållning, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.