Men ibland undrar man vart tiden tagit vägen.
Till exempel dessa. Tagna för 44 år sedan! Jo, det är jag, mamma och pappa. Pappa är på uppdrag. Han var journalist och skulle göra reportage om en skogssameby, som låg ute i ingenstans. Väglöst.
Det blev som en expedition. Rektorn i Jukkasjärvi, Gösta Andersson, guidade oss. Det var han som hade kontakten med familjerna i byn. Och dessutom hade han bil.
Det bar iväg från Kiruna mot Karesuando. Efter 14-15 mil tog vi av på en skogsväg, för en skumpig färd, som slutade .... ja, det bara tog slut. Sedan var det vandring som gällde. 7 kilometer.
I byn blev vi mottagna med en värme och hjärtlighet över alla gränser. Vi bjöds på mat och det skulle bäddas åt oss i finrummet. Det sistnämnda pratade vi oss tack och lov ifrån. Vi ville hellre sova ute i någon av kåtorna på gården. Och givetvis fick vi det.
Nyrisat på golvet, härliga renfällar ovanpå, och speciella sovtält i vit lärft. Man spände upp 'tälten' inne i kåtan. De skyddade från mygg.
Jag vill minnas att vi var där i två nätter. Under dagarna följde vi med till renhagen. Dessa skogssamer höll sina renar mera som tamboskap. Man tog till och med vara på renmjölken. Det här var på våren och renkorna hade just fått sina kalvar. Renens mjölk är mycket fet, smakar som grädde. Utmärkt i kaffet.
För mig, som 12-åring var detta ett stort äventyr.
Den lilla byn hette Tuolpukka. Väglös och utan elström. Den låg vackert vid en sjö.
Härom dagen fick jag i våra regionala nyhetssändning Nordnytt, se och höra att byn nu fått elektricitet, till den ende kvarvarande innevånaren.
När vi var där bodde ett par familjer på platsen.
Vår värdinna, vi kan kalla henne 'mor Sevä', var mycket glad över vårt besök. Pappa skickade kopior av alla kort han hade tagit. Ett tackbrev kom förstås tillbaka. Det var på hösten.
I poetiska ordalag, tackade mor Sevä för att vi hade kommit dit, och att hon fått så många fina bilder.
"Träden gråter ännu av saknad", skrev hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.