Robbie bjuder på en mäktig cappucino, som jag låter glida ner och lägga sig som bomull ovanpå laxen, innan jag tackar för mig och skall gå. Då springer jag på Tina, bloggerska, som utbrister "skall du gå nu, när jag kommer?" "Ja, man har ju ett jobb att sköta nuförtiden", säger jag. Hon påstår att hon sett mig ute i förorten igår kväll. Men jag var inte där, och vi kunde konstatera att jag har en dubbelgångare. Kusligt!
Min lunchrast är nästan slut, men jag kan inte låta bli att stanna till och lyssna på en kvartett grabbar som spelar så fantastiskt bra. På de minuter jag står där hinner de med jazz, Den blomstertid nu kommer, ett klassiskt stycke och lite till. Hur duktiga som helst. Träffade en bekant, som genast skulle hyra dem till ett kulturevenemang på länsmueséet. Kvartetten kom från Kulturskolan.
Visst kostar det en slant att käka ute på luncherna. Men tänk, så mycket man får för de extra slantarna, jämfört med dem som sitter med en Dafgårds uppvärmd i mikron i jobbets lunchrum.Jag är dessutom säker på att ens egen inspiration och arbetslust ökar av ett ordentligt avbrott från jobbet.
*****
Andra bloggar om: Luleå, Norrbotten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.