Ibland ställer man till det. Det gjorde jag i fredags. Vår lilla speciella arbetsgrupp på jobbet fick en ny "telefonsvarare" installerad. Nuförtiden är det ju bara ett program i en dator, placerad i något undanskymt, låst utrymme som ingen människa någonsin sett.
Nåväl - Den där skulle ju aktiveras, när jag skulle gå hem för helgen. Givetvis gjorde jag helt och hållet som jag blivit instruerad. En särskild knapp på min telefon skulle tryckas in och lysa rött. Funkade finfint. Ja, alltså... knappen lyste, men en testringning visade med all tydlighet att någon telefonsvarare inte alls tänkte säga att vi hade stängt. Den ville inte säga något alls.
Då började jag fippla, göra om operationen, med olika förutsättningar. Tänkte att jag måste ha signal i mitt headset, när jag tryckte på den där knappen.... Nä - det funkade inte. Istället dök ett meddelande upp på min telefondisplay. Och som vanligt är de ofta rätt obegripliga. Jag är ingen dumming, när det gäller datorer och instruktioner. Jag läser alltid felmeddelanden och försöker tyda vad de innebär. Här var det ingen idé. Inget kunde förstås. Plötsligt hade jag programmerat om hela rasket.
Idag, när telefonerna började ringa, så hördes bara ett litet pip. Dessutom kom alla samtal till mig. Bara till mig. Inte nog med det.... Samtalen kom direkt i mitt öra. Jag behövde inte ens "lyfta luren". Det sade "piip" och så hade jag en människa där, som började prata.
Larmet till teleoperatören går. Som vanligt dyker han upp bara tio minuter senare. Här har vi service. Han konstaterar vad jag sysslat med, skrattar och säger att det var skickligt gjort att gå förbi alla fällor och lyckas med det jag gjort.
Men nu är allt fixat.
Idag när jag gick hem, glömde jag naturligtvis att starta svararen.
Så var det med den finessen.
Det kallas förträngning.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.