lördag, maj 23, 2009

Utslängd

Efter dryga fem timmar över mestadels öppet hav, med enstaka oljeplattformar, och en tjugo minuters landkänning tvärs över Skottland, dimper vi ner mitt i Atlanten. På en liten ö, 15 km bred och cirka åtta mil lång, São Miguel. Den det är ändå den största i ögruppen Azorerna. "Den gröna ön", Ilha Verde.

Jag kände mig långt ifrån allt. Azorerna består av nio öar, men avstånden mellan dem är långa. Från São Miguel ser man vid klart väder bara en av grannarna, Santa Maria. Övriga öar ligger för långt borta. Obruten horisont åt vilket håll du än tittar utåt havet. Det är bara att acceptera att man är där, ensam på öde hav. Men tillsammans med 135 000 São Miguelaner. Plus lika många kor.

Det bästa med öar är just att de är "greppbara". En liten värld att utforska. Man behöver inte fundera över vart man ska åka, vad man ska se. Det är bara att åka runt. Du kommer tillbaka till utgångspunkten på ett eller annat sätt. Och nästa dag kan du välja en annan riktning och göra nya upptäckter.

Jag tänker här inte göra någon dag-för-dagskildring, utan väljer istället att berätta allmänt om ön och ögruppen. Den upptäcktes 1427 av portugiserna. Inga urinvånare fanns, och portugiser är de enda som befolkat öarna. Det strategiska läget har dock inneburit försök till angrepp av andra nationer under århundradena. Både kineser och araber har velat komma hit. Bland andra.

Jordbruk har varit den dominerande näringen. Öarna är bördiga. Klimatet milt året om. Aldrig riktigt kallt och aldrig någon hetta. Vi fick veta att 27 grader är en toppnotering. Några och tjugo upplevde vi, men även bara tolv grader vid ett annat tillfälle. Vädret skiftar ofta. En dag kan innehålla både strålande solsken och hällande regn och storm. Vindarna kan vara kalla på höjd, medan kusten har behaglig värme.

Landskapet är bedövande vackert. Vulkaner präglar topografin och högsta punkten ligger strax under 1000 meter över havet. Tropisk växtlighet i täta djungler växlar med karga bergssidor och trakter som mera liknar Irland, med betande djur, stengärdesgårdar och små byar. Ponta Delgada på sydkusten är hela ögruppens huvudstad. Azorerna är till stor del en självstyrande provins.

Trots att mycket känns pittoreskt, så är Ponta Delgada en modern stad med bra infrastruktur. Bussar, flyg, och en intensiv fartygstrafik. Vi valde att hyra bil några dagar. Vägarna är väldigt fina, om än mycket smala och slingriga, när man kommer upp i bergen. Men trafiken är lugn. Här hjälps man fram i en korsning, om det stökar till sig. Ingen tutar! Gångtrafikanter har oinskränkt företräde. Och det fungerar verkligen. Till och med bussarna stannar, om chauffören ser att man tänker ta sig över gatan. Här har vi svenskar massor att lära.

Min vistelse varade bara en vecka. Men jag hann ändå se stora delar av ön. Visserligen bara en sniff på ytan. Jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka.

Så fort jag fått mina bilder i ordning, kommer jag att presentera några av dem här på bloggen. Tills vidare får du hålla tillgodo med bara en.


Från den största vulkankratern Sete Cidades. Östra São Miguel.


*****
Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer: