Vad jag skulle önska att den som är intresserad kunde få vara med mig en dag, när det "ofattbara" inträffar. Jag tänker på dagens händelse med vulkanutbrottet i Island.
Nu fungerar inte det, eftersom vi har sekretess.
Men intressant är att inse hur sårbara vi är. Hur utlämnade människor kan känna sig. Låt mig få betona att de allra, allra flesta böjer sig för fakta och inser att vi gör allt vad vi kan för att hjälpa till för att en resa ska fungera. Att en tjänsteresa (det är sådana jag uteslutande sysslar med) måste ställas in är inget konstigt. Går det inte att transportera sig till mötet, så går det inte. Kan man inte komma hem, så kan man inte. I alla fall inte på det sätt, eller inom de tänkta tidsramarna. Dessa människor är oftast väldigt tacksamma för det man (inte) lyckas med, vilket låter som en paradox.
Sedan finns de som inte ger sig. De som letar syndabockar i varje hörn, varje liten detalj. De som vill skylla på någon. Inte accepterar att de inte får sin vilja fram. Som absolut inte godtar att flyget ställs in, tåget är fullt, inga hotellrum finns, att alla hyrbilar är uthyrda, och framförallt att det inte går att stänga av vulkaner. Det sistnämnda lite ironiskt sagt, men snudd på verkligt, vilket vittnar om hur långt vi fjärmat oss från naturen och dess logiska lagar.
Och då tänker jag att vi inte enbart är sårbara. Vi har också en väldigt låg krismedvetenhet. Vi är helt enkelt jäkligt bortskämda. Ingen har mig veterligen dött av det som hänt idag. I alla fall inte direkt. Det har bara varit obekvämt att inse sin litenhet. Egot har krympt.
Jag har sagt det förr: Inrätta krisplikt.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.