Återseenden

Igår när jag åt lunch på Bistro Norrland här i Norra Hamnen, satt jag med utsikt över ett bord fyllt av ett tjugotal äldre damer, som skrattade och pratade.

Bland dem får jag syn på "fröken Melander", min lärare från klass 4 och 5. Eftersom jag har skrivit om henne tidigare fick jag en idé.
 - Jag kanske skulle visa henne bilden från det inlägget, tänkte jag. Jag kan ju ta fram min blogg i mobilen.
Frågan är bara vilken reaktion jag skulle få om jag närmade mig bordet.

Men jag gjorde det. Smög fram, när jag hämtade kaffet, upphöjde min röst över sällskapet och ursäktade att jag störde.
 - Men jag skulle vilja tala med den här damen, sa jag och tog tag i "fröken Melander".
Hon såg lite förskräckt ut.
 - Med mig?
 - Jo, jag vill visa dig en sak.
Det var inte utan att jag kände mig som i en sådan där reklamfilm om "tack för att du betalar din TV-avgift".
Det var alldeles tyst kring bordet. Det är verkligen en unik situation att ett helt bord med 20 damer blir helt tyst.
Så visade jag bilden.
 - Oj, jag har aldrig hållit i en sådan här telefon, sa hon.
 - Den där pojken som bockar, är jag, sa jag.
"Fröken Melander" sken upp.
 - Det här är min elev, sa hon till församlingen. Skratt och jubel. De var alla gamla pensionerade lärare.

Vi pratade en liten stund. Men jag var tvungen att gå tillbaka till mitt jobb.

Idag, kom en liten försynt tant in på mitt arbete och frågade om det fanns någon Bert Bodin som jobbade här.
 - Jodå, sa kollegerna ute vid receptionen. Han sitter därinne. Du ser honom direkt du går in på Affärsreseavdelningen.
Hon sprack upp i ett leende när hon fick syn på mig, precis som att hon insåg att jag verkligen fanns och var verklig.
 - Jo, du förstår, sa hon. Igår när jag gick och lade mig så började jag fundera. Det var väl inget lurt med den där killen på restaurangen? Varför hade han en bild på mig från 1959 i telefonen? Så nu ville jag kolla att du var den du sa.
 - Jojomensan, sa jag och presenterade Barbro Melander för mina kolleger.

Sedan fick hon läsa hela mitt blogginlägg från 2010.
 - Du förstår, jag har ingen dator själv. Jag är ju 83.
Jag berättade att en av mina klasskompisar från den tiden, nu är kollega, men sitter på ett annat kontor.
 - Han finns förresten med här, sa jag och visade ett annat inlägg från en teaterföreställning som vi hade satt upp på skolan och där jag spelade huvudrollen.
 - Åh, det där minns jag. Den flickan till höger heter Ingrid Pettersson, sa hon.
Visst var det så. Och jag kunde peka ut alla andra på bilden med namn.

En trevlig liten pratstund fick vi om än det ena, än det andra, och när vi skildes lovade hon att komma in med några foton som hon trodde hon hade från den klassen.
 - Om jag hittar dem, sa hon.

Vi får se. Kul var det i alla fall.

*****