Återseende

Redan när hon steg in genom dörren på vårt kontor tillsammans med min före detta kollega, tänkte jag: - Det där måste vara Bitte!

I så fall har vi inte setts på många, många år. Förmodligen fler än 50 och lite till. Hon var litet barn då. Bodde i lägenheten ovanför oss på Kronkan, Krongårdsringen 22.

Jag satt upptagen, hon gick vidare in till andra delar av kontoret.

Lite tveksam var jag trots allt. Men när jag sedan stötte på henne i korridoren undrade jag:
 - Ursäkta. Men vad heter du?
Hon blev lite ställd.
 - Jaa.... Jag heter
 - Bitte, avbröt jag.
Nu såg hon ännu mer ställd ut.
 - Men..... Det har ingen kallat mig sedan jag var litet barn, sa hon. Vem är du?
 - Är du alltså Bitte Ul..
 - På den tiden, ja. Det stämmer.
Jag presenterade mig. Berättade att jag var skolkamrat med hennes äldre syster och att vi bodde i lägenheten under hennes familjs på femtiotalet.
Hon brast i skratt.
 - Men hur kan du känna igen mig?
 - Jamen - Du är dig precis lik.
Hon skrattade.
 - Jaha. Ser jag ut som en bebis.
 - Nej, men du är lik din mamma.

Sedan pratade vi på. Det visade sig att hon bor i stan inte långt ifrång mig. Det gör också hennes syster, som jag gått i skola med. Hennes mamma lever också, några år över 80.

Jag minns också att jag och hennes syster någon gång lekte mamma-pappa-barn, där Bitte naturligtvis fick vara ungen.

Så nu är kontakten återskapad.
Mot det förflutna.

*****