Idag tog vi mod till oss . . .

. .  och åkte ut till stugan för första gången efter olyckan. Vi har inte varit där på en månad, eftersom ingen av oss ha kunnat köra bil längre sträckor.

Men vi ville titta till huset invändigt och utvändigt, rensa kylen, vattna krukväxter och annat. Det såg rätt bra ut, trots allt. Ingen katastrof. Skönt.

Sedan är det så att vi håller på med ett projekt tillsammans med grannarna för att borra efter vatten, vintervatten, som vi saknat i våra kranar hittills. Vår sommarvattenanläggning är utmärkt, men när vintern kommer stängs den och vi får hämta vatten i pumphuset. Det är rätt tungt, även om vi från första början tyckte att det var helt okej. Man anpassar sig och fixar till det rätt praktiskt ändå, med pumpdusch, krandunkar och så vidare.

Men visst vore det skönt med vatten i kranen året om.

Sagt och gjort. Projektet sattes igång. Och naturligtvis ligger tidsplanen så att det ska ske just nu, när vi är indisponerade. Tack till grannarna som ställer upp och fixar, eftersom vi inte kan finnas på plats.
Går allt som det ska har vi vatten i huset till jul.

Novemberdagen är dunkel. På den tunna isen på andra sidan fjärden ligger ett trettital sälar och jäser. Men inte så länge. När vinden tilltar klirrar och klingar luften av sönderbrytande is. Det låter lite överjordiskt och mystiskt och kanske lite kusligt om det hade varit mörkt.

Vi lämnade platsen innan dess, och åkte hemåt stan igen, sedan vi fått kaffe hos grannarna.

Novemberisen ligger tunn

*****