Augustikväll i stallet

Så åkte vi då iväg till den middag vi fick inbjudan till. En bit utanför stan i en liten by, som jag inte visste existerade. Vägen hade vi fått beskriven för oss och vi skulle stanna vid en fin Norrbottensgård.

Där möts vi av Magda, pakistansvenskan från igår, och hennes värdinna Inger och en holländsk keeshond. På ett trädgårdsbord står två jätteskålar med nyplockade kantareller.

Gårdens gamla stall är restaurerat och vi får stiga in som den andra omgång gäster som någonsin har fått sitta där. Hedrande. Fantastiskt fint, med många lustiga detaljer. Ett rejält gästabudsbord av råplank.

Mat, skratt, vin, och hemgjord simma (om du vet vad det är). Vi berättar minnen och goda historier. Vi får höra om livet i Lahore. Hettan på sommaren, då termometern sällan stannar på "bara 40 grader" på dagarna, strömavbrotten varannan timme, men också lyxen av att ha en husa som lagar frukosten. Det är kontraster mot den miljö vi sitter i nu.

Vovven ansluter när den vill ha sällskap. Husets herre likaså, efter att ha varit ute och kört sin MC i den fina kvällen. I gårdens renoverade bagarstuga bor också en doktorand vid universitetet. Hon skriver en avhandling om "Vibrerande kroppar i vattenvirvlar" och berättar om det. Vi ser ut som fågelholkar. Men jag lyckas imponera genom att ställa min fråga.
 - Men då måste man väl ta hänsyn till kaosteori också?
 - Javisst, sa hon.
Och menigheten gapade ännu större, och tycktes tänka - Va!? Begriper Bert detta.

Så småningom måste vi börja tacka för oss, trots att historierna inte på långa vägar är slut. Till exempel den om att det bor fem björnar i trakten och att en varit synlig vid gårdens garage. Där, precis där borta bakom den stora granen.

Fullmånekväll.

*****