Jag har väl inte några speciella minnen kring stationen förutom ett. Det var 1954, när vi flyttade till Luleå för första gången. Jag var fem år och tyckte väl att det var lite märkligt att vi skulle bo någon annanstans. Men som det barn jag var hängde jag bara med.
Den dagen som avfärden skulle ske, följde grannarna med till järnvägsstationen för att säga adjö. I väntsalen satt vi och väntade på att tåget från Narvik skulle komma in för att sedan ta oss söderut. Våra grannar var Berta Bengtsson och hennes barnbarn Margit, min bästa lekkamrat. Hon bodde hos mormor Berta eftersom hennes egen mor dog i barnsäng.
Precis när tåget var på ingång fick jag en present. Det var en låda Bygg-i-plast och en hel femkronorssedel. Båda förorsakade stora ögon på mig. Bygg-i-plast var föregångaren till LEGO. Femman var ovikt och så alldeles nytryckt ut. Jag minns det som om det vore igår.
Sedan var det tack och hej för denna tid. Vi visste ju inte då, att vi skulle komma tillbaka sju år senare.
------
Men så blev det. Pappa blev chef för NSD:s lokalredaktion i Kiruna 1961 och flyttlasset bar norrut igen. Jag började sexan och tyckte det hela var bara spännande.
Vi tillbringade alltid minst två veckor i fjällen varje år. En vecka på hösten och en vecka på vårvintern. Sportlov existerade inte, bara påsklov. Men då var det så dyrt att hyra något, att min pappas lön inte räckte till. Vi fick hålla tillgodo med en vistelse utanför högsäsong. Ofta var skidveckan förlagd till slutet av april, eller början av maj. Alltså var det bara att försöka begära ledigt från skolan. Det gick alltid bra. Jag fick själv fråga klassföreståndare, rektor och gympalärare om lov.
En gång skulle vi ha ett viktigt svenskaprov mitt i den där veckan. Det var ju lite knivigt förstås. Men jag lovade att komma hem och skriva provet. Så jag fick ledigt. Och vi åkte iväg till Katterjåkk, som vanligt.
Det var inte utan att jag kände mig rätt vuxen, (jag var 13) när jag var tvungen att kliva på tåget och åka hem till Kiruna efter en av skiddagarna. Tåget gick på sen eftermiddag och jag var hemma i stan på kvällskvisten. Steg av vid Kiruna station och traskade hemåt i den ljusa vårkvällen. Ensam. Det var inte tal om att mamma eller pappa skulle följa med. Väl hemma fixade jag korv och makaroner och tittade på en skräckfilm i TV innan jag kröp till sängs.
Dagen efter travade jag till skolan och fixade provet med glans, varefter jag gick till järnvägsstationen, köpte en korv av tanten med den rullande varmkorvsvagnen som alltid fanns på stationen vid varje tågankomst och avgång. Hon kallades för någonting i stil med Korv-Helga och var en institution i många, många år. Sedan tog jag tåget tillbaka till den övriga familjen.
Lovet kunde fortsätta.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.