.. har jag sällan intresserat mig för. Inte heller gör "sporten" något för att försöka attrahera mig. Snarare tvärtom.
I helgen har det tydligen varit match, så kallat derby, mellan Hammarby och AIK i Stockholm. De manshopar som kallas supporterklubbar röjde tydligen såväl före som efter och skrämde upp folk lite överallt i stan med sitt grova språk i talkörer.
Måttet rågades väl ändå när den ende målskytten (för Hammarby) i samband med sin insats nockades medvetslös av en annan spelare. En olyckshändelse. Han blev liggande på planen.
Motståndarlagets tomhövdade supporterklack skanderade då Låt han dö, låt han dö.
Efteråt har AIK bett om ursäkt. Jag häpnar. AIK bad om ursäkt. Laget alltså. Ber man om ursäkt är man väl skyldig till att ha gjort något. Det klubben naturligtvis borde ha gjort var att ta avstånd från sin klack. Men icke.
Vet inte om matchen avbröts, men det hade varit det naturliga. Sedan skulle supporterklubben portas. Men det är ingen som vågar ta det beslutet.
Det är sorgligt.
Och jag kommer aldrig att stödja något lag på något sätt.
*****
Jag förstår mig inte heller på den där solidariteten med supporterklubben från lagets sida.Kanske fungerar det som inom vissa polisgrupper, där kårandan är viktigare än allt annat.Man undrar ju ändå hur stort intresse dessa supporters hyser för sporten i fråga. Det verkar ju vara allt elände runt omkring som är det primära intresset.
SvaraRaderaJa, jag tror att det så kallade "fotbollsintresset" från klacken är av underordnad betydelse. Det är bara korkade män som hittat en anledning till att få ut sin egen frustration över något obearbetat i deras psyken. Dålig självinsikt, alltså.
RaderaJag trodde jag var ensam i idrottsbojkotten. Har varit mkt intresserad i ungdomen. Vilket har falnat med åren. Och nu tvivlar jag likt Ivar Lo. Vill faktiskt inte beblanda mig ens framför teven.
SvaraRaderaBra! Då är vi två. Det sprider sig.
Radera;-)