Tripp

Idag blev det lång promenad, ja nästan fotvandring. Över en mil. Började längs Södra stadsfjärdens strand bort mot isbrytarflottan, som ligger där och väntar på vintern. Sedan på slingriga vägar genom den fina gamla stadsdelen Svartöstan, innan jag vände åter mot centrum i det härliga sensommarvädret.

Gjorde också en del kringelikrokar vid Örnäset och såg faktiskt barn som lekte. Spelade fotboll, åkte skateboard och sparkcykel. Det var ett väldans liv på planer och kring ramper. Hela tiden mötte jag fler som skulle ansluta. (Förresten ... Är det någon som ser några Pokémonjägare nuförtiden? Det verkar ha blivit en kortvarig fluga. För jag har inte sett en enda sedan förra hösten, eller möjligen tidig vinter.)

Jag passerar barndomens trakter, huset där vi bodde och där min syster numera bor på Krongårdsringen. Men jag kringelikrokade också förbi "Lövskataskolan", där jag gick klass 3,4, och 5. Den finns inte kvar utan har ersatts av ett flådigt bostadsrättsområde, med tjusiga innergårdar och inglasade balkonger. Faktiskt riktigt snyggt, för att vara relativt nybyggt.

Malariaviken är full av sångsvanar och änder av olika slag. Här åkte vi skridskor på vintrarna. Spolade isbanor var inte så vanliga.

Den "roliga" tallen.

Men det är när jag kommer nästan hem i centrala stan, som nostalgin tar tag i mig lite extra. Jag går över Malmuddsviadukten, som alltid varit den naturliga vägen in till stan från våra kvarter. Och precis där man kommer över bron, står en tall. Mitt i trottoaren!

Den tyckte jag var så rolig, när jag var barn. För höll jag mamma i handen, så var jag ju tvungen att gå på andra sidan trädet, så att det blev stopp. Lika kul varje gång. Trädet var väl mycket smalare då, för 60 år sedan eller mer. Men det faktum att det har fått stå kvar där, ivägen skulle man tycka, är roligt.

Tänk att något får vara beständigt.

*****