.. Nya Zeeland kommer de vandrande från en promenad på isen. Det här har de aldrig förr varit med om. Och de känner igen oss. Tyvärr inte ömsesidigt. Det var 18 år sen senast, då vi träffades på ett bröllop, och det är brudgummen som står med oss på landgången och tar emot dem, när de avslutar sin ispromenad ut till Gråsjälören och tillbaka.
- Det här är min moster och morbror, säger Robbie, vår nyazeeländske kompis. Samtalet går över till engelska. Pratar om ditt och datt en stund.
Det är mycket turister i stan. Vi hör inte bara engelska, utan även franska i vimlet. Ukrainska är också aktuellt, men då gäller det förstås inte turister.
Vi blir stoppade av ett äldre par. Det är föräldrarna till en kollega till mig, som vill prata en stund. Vi har inte setts på ett par år, så det finns en del att prata om. T.ex. om kändisfrisören som flyttat hem till deras by, efter många år i Kalifornien. Han är också kusin till min svåger, som de vill att jag ska berätta för.
Nu börjar inlägget likna en sån där folkrik roman som jag inte gillar.
När jag kommer hem ringer jag min syrra i Stockholm och berättar. Svågern är inte hemma.
Rörigt, eller hur?
*****
Ja, jag fattade absolut ingenting?
SvaraRadera@Blyger
RaderaVa?!!! Det är ju enligt mönster i de flesta nyskrivna alster i bokhandeln.
Tycker du. Men inte alltid jag. Det här var ju varken början eller slut på någonting. Plötsligt kommer några helt ointroducerade personer från Nya Zeeland vandrande över stor norrländsk is. Som känner igen er men inte tvärtom? Och varför ska din inte hemmavarande svåger informeras om detta? Eller var det kanske den hemvändande kändisfrisören det handlade om? Och vad gör brudgummen på det du kallar landgång? Nej, vet du, bättre upp!
SvaraRadera