Paus

  

Valborgshelg, lönedags...

 ... fredagseftermiddag och vårvärme.

Plöstligt kokar stan. 

Party party

Inbjudan till erotikmässan i Luleå!??

Whoooppeee!

Nähä, nä....

Jaha - det var dagens höjdpunkt i brevlådan.

Klicka för att läsa texten!

Det gäller att planera

Tänker du supa dig full på Valborg?

Va! Vet du inte? Hur kan man leva så oplanerat.

Nej, gör som 200 000 ungdomar mellan 15 och 18 år! Planera din helg. Denna femtedels miljon unga representar nämligen de 41 procent som avser att dricka sig berusade.

Tillkommer gör några som inte vet.(!!?)
Än!
Om dom bestämmer sig för att göra det, så tillkommer 121 951 ytterligare raglande, kräkande, olyckliga och bakfulla unga individer.
Som ångrar sig på 1 maj.

Och så har vi alla vuxna. Som lärt dom. De föregår väl som vanligt som exempel.
Huga!

Har du bestämt dig?




Källa: if
Andra bloggar om: Valborgsfirande, Fylla, Berusning, Goda exempel

Så har man krupit till korset

Att böja sig för övermakten är inte kul.

Ibland måste man.

Så har jag granskat min deklaration. Godkänt den version som Skattemyndigheten har av mina ekonomiska göranden. Knappat in min "kod för underskrift".

Nu återstår bara att betala.

6559:- kronor.

Till vård, skola och omsorg.
Eller till bonus för någon behövande statlig chef.

Solidariteten är gränslös.

Uthängd på Google

Här ondgör man sig över hur förmånerna utnyttjas på fel sätt och på andras bekostnad. Och så händer detta.





Någon människa i Eggby, någonstans i Skara/Skövdetrakten, söker på "barn och vårpyssel" på Google. Naturligtvis träffar det rakt på mig.

Avskådad och genomslöjad.



(Klicka på illustrationerna för större text!)

Och naturligtivs ...

... har jag också hunnit med att placera min blogg i
Luleå på bloggkartan.se

Man blir pigg av en bra frukost.

Gräsänklingsfrukost på gång...

... med näringsriktigt innehåll,











ett halvt skogshemman i brevlådan









och ett uppenbart bevis på att vi har en läcka.... !

Det mörka hotet

Innan TV:n fanns gick det urspännande deckar- och rysarserier på radio. Det var en stor händelse när en ny serie med Paul Temple med hustru Steve startade i den enda radiokanalen som fanns.

Efter varje avsnitt samlades vi ungar på gården för att resonera om avsnitten. Jag har ett minne av att serierna gick på somrarna, för det var då man fick gå ut på kvällen. Det var ju ljust hela dygnet.

Det finns ännu avsnitt som jag minns detaljer av, trots att det gått nästan 50 år sedan dess. Till exempel den scen, där Paul och Steve går in i ett hus, och plötsligt slocknar ljuset och det blir becksvart. Fru Steve blir lite skraj och söker sin mans hand för trygghet.
"Usch vad kall du är om handen, Paul"
"Va? Jag håller inte dig i handen"

Ridå, och fortsättning nästa vecka. Du kan tro att det där triggade fantasin.

På höstarna gick också en serie, rätt sent, som hette Mannen i svart. Det var Ulf Palme, som läste skräckhistorier. Lite för avancerade för mig. Jag fattade inte vad det var jag skulle tycka var läskigt.

Men Mannen i Svart var en tillräckligt fantasieggande titel. Den har inspirerat till bilden på mig.

Tåvalk

Undrar varför någon har sökt på "tåvalk" på Google.

Tåvalk! Vad är det för ord egentligen?

Hm!?

Fiffiga farbröder

LKAB:s direktörer har gått kurs. Minst en 120-poängare på Handelshögskolan. I fiffighet. Först introducerar företaget bonus, så att gubbarna kan försörja sig. Om företaget går bra, vill säga. Lönen räcker väl inte. Den är väl bara kring 120 000 i månaden, så man förstår ju att det är lite knackigt när räkningarna därhemma skall betalas.

Nu har man plockat bort bonusen. Den stack för mycket i ögonen.

Men för att inte svälten skall gripa om sig i kretsarna, höjer man nu sina löner med mellan 30 och 40 procent.

Fiffigt! För nu får de ju bonusen direkt. Även när företaget går dåligt!

Sådana tricks är värda samma förakt som direktörerna visar för oss, när de tror att vi inte fattar.




Andra bloggar om: Bonus, Direktörer, Fiffighet

Hetsjakt igen

Så har åter den förstockade machokulturen i jägarkretsarnas utkanter slagit till igen.

En björn har hetsats från skoter, tvingats fly en mil, innan den ute på en myr har blivit ett lätt byte för en feg stackare med alltför stort ego, för mycket pengar till skoter och bensin, för mycket förtroende från vapenlicensgivare och för liten svans för att ens kunna sticka den mellan benen.

Det har skett i närheten av Kangos, Pajala kommun.

Avsky är det enda jag känner.

Jag hoppas att de som har turistföretag i dessa trakter och som under 2005 kunde glädja sig åt den tredje största utländska turisttillströmningen i landet, orkar hålla ut tills tjuvjakt och laglöshet utrotats. Dåligt rykte för en landsända ger inga vinster.

För allas rättsmedvetande önskar jag också att Länsstyrelsen ser allvaret och minskar höstens kvoter rejält i den legala jakten, istället för att gå jägarna tillmötes. De har ju förstås begärt ökad avskjutning, vilket är rent skrattretande, då man i höstas hade fullt sjå att hitta den kvot som tilldelats då. Matematik och logik verkar inte heller vara en stark sida.

I vilken tid lever dessa människor. I vilken värld?



Läs mer i NSD.
Läs mer i Kuriren.
Andra bloggar om: Tjuvjakt, Machokultur, Små svansar

Om en bild

Sommaren 1956. Vi åker ut med morbrors båt till Klubbviken i Luleå skärgård. Kanske är det en dagsutflykt till ön med de långgrunda stränderna, sanddynerna och strandrågsruggarna. Kanske skall vi stanna länge. I vilket fall har jag fått förtroendet att styra. Jag tar min uppgift på största allvar. Nyklippt lugg och målmedveten blick. Mamma håller koll, för säkerhets skull.

Det gjorde man som sommarnöje då. Tältade hela veckor under semestern. Vår familj, moster och morbror, några bekanta. Det var fri tältning. Våra stod ofta i en ring, och hela arrangemanget döptes till Cirkus Bodini.

Något annat än vackert och sol förekom inte på den tiden. En evig sommar. Det hände att vi låg därute även om pappa inte hade semester. Han åkte in med turbåten och jobbade på dagarna, medan vi levde lägerliv. Primitivt så det förslog. Det var corned beef, eller tulipskinka. Potatisen skalade man i havet. Allt tillagades på spritkök. Rödsprit i gul plåtdunk. Och jämt spillde man över, så varje gång man skulle tända, var ett litet äventyr. Syrran var alltid skraj för att det skulle explodera.

Under en stubbe intill vårt tält bodde en liten pepparkornsögd skogsmus, som jag matade med ostkanter. Den åt till slut direkt ur handen. Kvällarna tillbringades framför lägerelden. Man fick stanna uppe länge, men längtade ibland till sovsäcken, där jag fick krypa ner och mysa med en serietidning och en ficklampa.

Det var ett äventyr och det var roligt nästan jämt. På helgen kom mycket folk och det blev ibland både dans och slagsmål nere vid dansbanan på andra sidan ön. Kort sagt svensk 50-talssommar.

Och långt hemifrån skulle Ungernrevolten och Suezkrisen följa under hösten.

Observera de muskulösa armarna!

Nej, inget Gevalia

Jag stiger in genom dörren och hör telefonen ringa. Slänger träningsväskan i ett hörn och går in och tar samtalet. Det är porttelefonen.

"Hej! Du känner inte mig, men jag brukar läsa din blogg", sa rösten i luren.
"Jaha", sa jag överraskad, småsvettig och lite ofräsch eftersom jag kommit direkt från gymet i kvarteret intill. Föredrar duschen hemma.
"Ja, jag tänkte bara jag skulle hälsa på. Får jag komma upp en stund. Jag stannar inte länge."

Hupp - hur ser jag ut, hur luktar jag, vad har jag på mig....

"Inte länge", upprepade hon.
"Javisst", sa jag.

Och in över tröskeln kommer en färgstark kvinna på besök i stan. Västerbottning i förskingringen, som i detta fall får representeras av Staffanstorp i Skåne.

Vilken trevlig människa, hinner jag tänka. Och modig. Och pratsam. Och snygg.

Och kul, var hon också.

På tjugo minuter hann vi med bådas våra liv (nåja, lite i varje fall) och sen måste hon rusa vidare på sina kundbesök.

Universitetsbiblioteket nästa, för henne. (Hoppas hon hittade.)

Duschen nästa, för mig.

Och kaffet får vi väl ta en annan gång.

"Förmodligen är jag mänsklighetens räddare"....

.... sade produktutvecklaren till sin hustru, innan han nöjd lade sitt huvud på kudden och somnade, den där kvällen.

Hustrun förblev sömnlöst grubblande på vilken klänning hon skulle ha vid Nobelfesten.

4-gradsekvation. Minst.

Jag hörde på Aktuellts 18-sändning att ungdomar i snitt blir etablerade på arbetsmarknaden först vid 30-års ålder.

Ericsson vill bli av med 35-åringar för att de är för gamla.

Det blir ingen lång karriär.

Och vad skall man tro om en annan, som är 56, och utan arbete?

Är man död? Samtidigt som man förväntas jobba tills man är 70!

Får inte ihop det. Får du?

Flockdjur 2

Män är djur. Kvinnor likaså. Alla är vi människor. Alla är vi flockdjur. Vi håller oss oftast till varandra. Behovet av samhörighet är stort. Vi vill tillhöra en grupp som vi kan identifiera oss med. Det ger trygghet. Samtidigt är vi lite äventyrliga och vill gärna betrakta oss som unika. Spännande liv vill vi alla leva. Den myten kan jag ta död på. Du är precis som alla andra!

Härom veckan skrev jag om en yttring av detta beteende.

I mitt jobb har jag jobbat med service. Alltid varit tillgänglig, för andra. Från måndag morgon till fredag eftermiddag. Ett oerhört tempo för det mesta. Det vi alla på jobbet reagerade över, var när det plötsligt lugnade ner sig. När ingen i hela kontorslandskapet talade i telefon. När lugnet lägrade sig, så att vi i alla fall kunde ta en fikarast. Åtminstone halva styrkan. I fem minuter.

För sen var det kaos!

Det var inte ett samtal som kom in först. Det var sju. Det slog aldrig fel. Och sen kom 18 till. En vanlig reaktion från kunderna; "Hos er är det då alltid kö!"

Jag kör på en väg i Norrbottens inland. Det hände ofta eftersom jag pendlade från Luleå till Arvidsjaur i sex år. 16 mil enkel väg. På vintern var trafiken minst sagt sparsam. Jag kunde köra flera mil, utan att möta en enda bil. Jo, det är sant. Jag var ensam på vägen. Ensam med tankarna, ensam med norrskenet och fantasierna om att man när som helst kunde bli stoppad av ett flygande tefat, som landat på vägen och bara väntade på att få röva bort mig till någon främmande planet.

Ljus i fjärran. Billyktor. Mänsklig kontakt.

Jag kan bara konstatera att jag möter en bil, nej fyra stycken. Just det - i flock! Och det händer ständigt även nu. Om jag på väg till stugan, den sista biten skogsväg, möter en bil, så kommer det en till 25 meter bakom. Aldrig bara en. Oftast ingen.

Nå, själv då. Varför har jag inte en klunga bakom mig, som alla andra möter?

Nej - Vissa av oss är ju unika.

Stughelg

Fredag eftermiddag. Fick fingret av en oputsad BMW-yngling, när jag skickade helljuset med extralysena rakt in genom hans bakruta, efter att han kört om mig på fel sida i en korsning.

På väg till stugan i fredagstrafiken. Det tar tid att komma ut från stan så där vid femtiden på eftermiddagen. Inga trafikljus verkar synkade. Det blir rött överallt.

Skön kväll i lugnet. Solen skiner långt in på kvällen så här års. Koltrast och bofink drar sina låtar från trädtopparna. Allt andas lugn, när det varma solljuset drar bort över havsisen och den blå, långa skymningen tar vid. Mörkret kommer inte helt. Vid midnatt syns ännu himmelsljuset i norr.

Lördag. Härligt väder. Sol från blå himmel. Lugnt. Nästan frukost på altanen. Men det var ett litet kyligt drag, som gjorde att vi avstod. Det blir vårpyssel. Fönstren tänkte vi putsa. Men vackervädret fick oss att ändra planerna. Vi satte oss i solen istället och lyssnade på takdropp och fågeldrill. Sju sångsvanar sveper över oss med sina suggestiva läten. På låg höjd.

Enkel middag. Rostade rotsaker, renskav med stekta äppelklyftor. Tillagas utomhus på muurikkan. Premiär för säsongen.

Bastun eldas och ger skön avslappning. Kvällen avslutas med Messiah i TV4. Ruggig.

Söndag. Svag sol och blåst. Men bättre än utlovat. Fortsatta vårsysslor. Snösmältningen igång med åtföljande små "översvämningar" på olämpliga ställen, som gör att man får den där oemotståndliga barndomsdriften att börja göra små bäckar för att dränera. Fattas bara att man börjar med tändstickrejs också. Men så långt går det inte. Ett par bra rännor blir det i alla fall.

På havsisen har det kommit mycket vatten, som gör att vi inte kommer ut från vår strand. Men vi ser folk som åker skidor därute på fjärden. För oss får det bli landbacken istället. Långslingan.

Det går undan nu. Brunvåren står i sin blomstring, om man så säger.
Sälgen bakom bastuknuten klär sig i silver och björkarna rodnar i lila.

Paus

  

Jaha - då skäms vi väl då

Regeringen har beslutat att kommuner skall erbjuda sina nya invandrare en välkomstceremoni. Det skall stärka samhörigheten mellan svenskar och invandrare. Syftet är i alla fall detta.

Bra, tycker jag. En symbolisk handling, visst. Men sådana har också betydelse.

Många kommuner tillämpar redan den seden. Kommunerna i Västerbotten är duktigast. Norrbotten och Östergötland är sämst.

Samtidigt undrar jag om det inte redan är lite närmare mellan människor här, välkomstceremonier eller ej. Råneå, ett litet samhälle i Luleå kommun, har lyckats mycket väl. Där kan man till exempel möta pensionärer på Konsum, som tagit sig an att visa en invandrare runt i varuhyllorna och på bra, eller knagglig engelska, försöka förklara. De lokala företagen har varit aktiva att erbjuda jobb. Här har man också stridit för att få behålla invandrare som hotats med avvisning.

Kanske är det inte ceremonier som behövs.

Men lite kontakt, skadar inte.

Vad gör jag själv. Inte ett dugg!
Mer än skäms.

Det är ett bra utgångsläge.