Män är djur. Kvinnor likaså. Alla är vi människor. Alla är vi flockdjur. Vi håller oss oftast till varandra. Behovet av samhörighet är stort. Vi vill tillhöra en grupp som vi kan identifiera oss med. Det ger trygghet. Samtidigt är vi lite äventyrliga och vill gärna betrakta oss som unika. Spännande liv vill vi alla leva. Den myten kan jag ta död på. Du är precis som alla andra!
Härom veckan skrev jag om en yttring av detta beteende.
I mitt jobb har jag jobbat med service. Alltid varit tillgänglig, för andra. Från måndag morgon till fredag eftermiddag. Ett oerhört tempo för det mesta. Det vi alla på jobbet reagerade över, var när det plötsligt lugnade ner sig. När ingen i hela kontorslandskapet talade i telefon. När lugnet lägrade sig, så att vi i alla fall kunde ta en fikarast. Åtminstone halva styrkan. I fem minuter.
För sen var det kaos!
Det var inte ett samtal som kom in först. Det var sju. Det slog aldrig fel. Och sen kom 18 till. En vanlig reaktion från kunderna; "Hos er är det då alltid kö!"
Jag kör på en väg i Norrbottens inland. Det hände ofta eftersom jag pendlade från Luleå till Arvidsjaur i sex år. 16 mil enkel väg. På vintern var trafiken minst sagt sparsam. Jag kunde köra flera mil, utan att möta en enda bil. Jo, det är sant. Jag var ensam på vägen. Ensam med tankarna, ensam med norrskenet och fantasierna om att man när som helst kunde bli stoppad av ett flygande tefat, som landat på vägen och bara väntade på att få röva bort mig till någon främmande planet.
Ljus i fjärran. Billyktor. Mänsklig kontakt.
Jag kan bara konstatera att jag möter en bil, nej fyra stycken. Just det - i flock! Och det händer ständigt även nu. Om jag på väg till stugan, den sista biten skogsväg, möter en bil, så kommer det en till 25 meter bakom. Aldrig bara en. Oftast ingen.
Nå, själv då. Varför har jag inte en klunga bakom mig, som alla andra möter?
Nej - Vissa av oss är ju unika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.