Färglös

Jag lider av målningsinkompetens.
Många älskar att fixa och dona och göra om. Där ingår också målning.
Ett litet skamfilat bord inköpt på loppis fick min sympati.
- Det där är lätt fixat med lite färg, tänkte jag, inspirerad av "alla andra målarfanatiker".

Och färg fanns det ju redan från början - i lager på lager. Brunt, rött, blått tittade fram, när jag började slipa. För slipa skall man ju.

Till slut såg bordet ut som något misslyckat kamouflageförsök. Rätt mönster, fel färger.

Sen vet jag av erfarenhet vad det innebär att måla. Men jag glömmer lätt. Alltså - go for it.

Enligt färgburken - En lätt utstrykbar lackfärg, helt droppfri. Underbart resultat.
Enligt mig - En tjock långfilsliknande smet, som vägrar hamna där den ska. Taskig slutprodukt.

Efter tre strykningar (det låter så fint; stryyyykningar) är bordsytan randig och lite tonårsaktigt finnig, eller rättare sagt så där lite gropig. Färgen var heller inte den tänkta. Lila! Jag hade förstås tänkt djupt vinrött. Dessutom hade några luddiga frön från någon förökningsglad växt, placerat sig mitt på, eftersom jag höll tilll utomhus i det vackra solskenet. En virvelvind gjorde pinan kort och öste upp lite sand i ena hörnet.

Räknade till tio, ställde in bordet i ladan och förträngde hela dess existens. Resten av dagen tillbringades långt ifrån ladan.

Men morgonen därpå hade jag ärende ut dit.
- Oj, ett bord! Snygg färg.
Den hade nämligen mognat till djupt vinrött, helt enligt plan.
- Lite skrovligt. Men det går att fixa. Jag får slipa och måla ett varv.

Sagt och gjort. Stod kvar inomhus för att inga överraskningar skulle inträffa. Strök med jämna, fina drag, sen jag slipat med min Mouse från Black&Decker. Flödigt med färg, här skulle groparna fyllas.

Och si..... det funkade rätt bra.
- Snyggt med lite patina, och det är ju ändå bara här i stugan, sa sambon.


                   Nåväl, det ser ju hyfsat ut på lite avstånd.