Mångfald

Jag äter gärna lunch med utsikt. I alla fall när jag saknar lunchsällskap. Full uppsikt över en gata, eller över lokalen jag sitter i, är ett krav.

Idag fönsterbord på Roasters, där jag över min grillade lax med olivpotatismos kunde iaktta.

Där passerar tant, med handväska, grått hår och närmare 80 år i ansiktet ivrigt pratande i en Nokia 7280, förmodligen connected till någon annan tant.

Ung kille med kepsen djupt ner över pannan, vankar otåligt omkring. Väntar på någon.
Han får kasta sig åt sidan för att inte bli överkörd av barnvagnsrallyt. Tre mammor i bredd, en med tvillingvagn.

En töntig rest från svunna tider - kille i flott kostym och bluetoothheadset - ser bara viktig ut i sin brådska.

Tvåmetersdrasut, smal som en blompinne, kastar med sitt långa hår och speglar sig i skyltfönstren. Tills han möter min blick mitt i sitt eget ansikte, hoppar till och driver vidare.

Den unga killen får sitt sällskap, förmodligen flickvän, som kastar sig om halsen på honom. Där står dom länge omslingrade. Hon berättar något ivrigt, men samtidigt återhållsamt, viskande i hans öra. Det är inget roligt hon har att säga. Jag ser att hon har nära till gråt. Han klappar tröstande.

Bakom dem pustar en ung tjej förbi. Hon liksom svajar fram. Och när hon stannar till, så stannar inte kroppen, förrän någon sekund senare.

Fyra buskillar skrattar och delar på flocken, helt omedvetet, runt den unga tjejen och återförenas och drar vidare med knuffar och småbråk, på killars vis.

Dragspelsmusik från en rysk gatumusikant. Många lägger en slant i den lilla asken. Han spelar bra.

Det sista skummet i min cappucinokopp smakar sött av choklad.

Jag ansluter till strömmen utanför.