Jackan hade mamma sytt, liksom de rediga yllebyxorna. På fötterna hade jag filtluddor och halsduken var hemstickad. En sådan där som var finurligt dubbelstickad, så att man kunde trä ena änden genom halsduken. Då slapp man knyta den. Lovikkavantarna luktade blött ylle varje kväll.
Sparken var min. Det syns på telefonnumret på sidan. 12451, det var numret i Kiruna. Den här bilden togs när vi flyttat till Luleå. Det är den första vintern i den nya stan.
Den sparken gick ett dystert öde tillmötes senare samma vinter.
Mamma, storasyster och jag var ute på promenad en kväll. Bortåt Skurholmsberget. Jag hade sparken med mig. På hemvägen var det nästan bara nerförsbacke. Vad kunde vara roligare än att jag satte mig på sparken. Mamma och syrran bakpå. Och sen bar det iväg nerför Grangatan. Det var bra sparkföre. Det var rätt brant. Det gick fort!
Men så var det det där med sandfläcken. Den syntes inte så bra. Det var ju på kvällen detta skedde. Den goda farten tog plötsligt slut.
Det blev sparkens öde. Tre personer, god fart och några sandkorn. Tvärstopp! Sparkstöttingen fälldes ihop till ett litet platt plockepinn. Syrran slog näsan i den lilla knapp, som satt högst upp på min mössa. Näsblod. (Det är den mössan jag har på mig på bilden.) Mamma och jag klarade oss med blotta förskräckelsen. Händelsen blev en god historia. Vi skrattade oss blå, när vi försökte föreställa oss hur det måste ha sett ut. Tre slagna hjältar, kånkande på en vedhög, en med blodet rinnande nerför ansiktet.
Sparken var bortom räddning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar