fredag, februari 16, 2007

Fascination

Paris Hilton. Ett hotell i Paris, som jag ibland bokade kunder på under min resebyråkarriär. Bra förstaklasshotell.
Hilton stod en gång i tiden för lyx och flärd. Det var fiiiiint att bo där. En som bodde på ett Hiltonhotell var någon med pengar. Eller någon med tillgång till någon annans plånbok.

Glansen har väl flagnat en del genom årtiondena. Till och med våra små trogna Esso Motorhotell har ju funnits under Hiltons vingar en period, uppiffade till Scandic Hotels.

Men hotellkedjan Hilton har tydligen gått bra. Den har i varje fall försörjt ett antal människor på ett så bra sätt att de reproducerat sig. En liten del av ätten, har numera tagit över varumärket.

Paris Hilton är en ung dam, som tydligen flänger jorden runt och gör ...... just inget.... och tar betalt för det. Bra betalt också. Bara för att vara. Upp till en miljon dollar får man hosta upp om man vill titta på damen ifråga live.

Sjunger hon, dansar hon, skriver hon böcker, är hon skådespelerska? Inte vet jag. Jag har inte ens en aning om hur hon ser ut. Jo förresten. En aning har jag väl, och den aningen får mig inte att tänka på något positivt. Ingen förebild, direkt.

Men tydligen är hon helt fascinerande för massor av människor, som följer hennes steg dagligen och stundligen.

Hade hon varit lika känd om hon hetat Haparanda Stadshotell?

I programmet Stil i SR P1 idag var temat Paris Hilton, med utvikningar till packet kring Stureplan i Stockholm. Det jag hörde gjorde mig inte mer intresserad.

Enligt programledaren Susanne Ljung kan vi
... aldrig sluta att fascineras av personer som Paris Hilton.

Nej - Inte jag heller.
För jag har aldrig ens börjat.

Vad jag däremot kan fascineras av, är fascinationen och de uttryck den tar. I det här fallet ingen särskilt positiv och uppbygglig företeelse. Bara en födkrok för fröken Hilton, för Aftonbladet, Expressen och deras gelikar.

Att vara passionerat intresserad av något kan vara både lärorikt och roligt. I det här fallet är det varken eller. För vem kan tycka att de öden som Mae West Jayne Mansfield, Marilyn Monroe, Anita Ekberg, och nu senast Anna Nicole Smith har mött, är särskilt roliga. Inte heller verkar de lärorika. För ingen som bidragit till deras respektive öden (kanske du!!?) verkar ha tagit någon lärdom.

Det äcklar mig.



*****
Lyssna gärna till programmet. Hörvärd är också den intervju med Victoria Silvstedt, som ingår. Hon låter som en parodi... på en parodi.

Uppdatering: ab gjorde mig uppmärksam på att Mae West inte kunde räknas in i den där kategorin och jag inser nu att jag förväxlat henne med någon skandalstjärna, som jag nu inte hittar namnet på.

Andra bloggar om:

Inga kommentarer: