Sättningen med en trumpet, fyra kornetter, fyra tubor, en bastuba och tre slagverkare.... ja ni hör ju.
Konserten började med ett långt stycke, bortåt 25 minuter, med melankoliska folkmusiktoner, med orientaliska glidningar och suggestiva rytmer. "Hur orkar de", tänker jag. Bobans egen son Marko var den stora stjärnan, om man nu skall framhålla någon av dem. Fantastisk trumpetekvilibrist. (Går det att spela trumpet på inandning?). I ett stycke håller han en ton så länge och så säkert att publiken börjar bli orolig för hans hälsa.
Några stycken kände man igen. Ibland lätt kamouflerade, ett annat helt rent, avskalat.
Missa dem inte, om de dyker upp på en scen nära dig.
Hit får de gärna komma igen.
Två och en halv timme glädje rakt upp i taket.
Ös ut i bänkraderna.
Och huset höll.
*****
Andra bloggar om: Boban Markovic
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.