Vi går ner till stranden. Skaren brister ibland och vintern gör sig påmind. I mina skor tränger snön in och smälter. Det är knädjupt på sina ställen.
Luften är stilla och blå. Kvällens rödhakesång har tystnat och det enda vi hör är snabba vingslag från en större fågel någonstans. Vi ser inte var.
Vi lyssnar efter fler ljud, men förgäves. Det är tyst. Riktigt tyst. Ljuset från Kängsön, borta vid horisonten är det enda som vittnar om mänsklig närvaro.
Förutom vi själva, förstås.
Vi hör till.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.