Återseende

 - Ursäkta, men visst är det Birgitta?
Jag såg något bekant i damen som jag passerade, när jag gick runt montrarna på Clas Ohlson.
Hon vände sig om, tittade på mig.
 - Jo, så heter jag.
 - Då gick vi i småskolan tillsammans, sa jag.
 - Men hur känner du igen mig?
 - Du är dig så lik, sa jag.
Hon skrattade gott.
 - Men vad heter du då, undrade hon.
Jag presenterade mig.
 - Vilken skola var det vi gick i.
 - Lövskata, sa jag. Vi gick trean, fyran och femman i samma klass.
 - Ja, jag gick ju ettan och tvåan i Skurholmsskolan.
 - Och jag kom från Norra Örnässkolan.
 - Men så fantastiskt. Jag fattar inte att du känner igen mig.

Där stod vi en bra stund och pratade minnen från förr och uppdaterade oss om nutiden. Hon jobbar ännu full tid med spännande jobb hos polisen.
 - Ja, du vet. Jag fotograferar mördare och tjuvar för registren, och stöldgods och sån't som blir bevismaterial. Jag är nog äldst i hela Sveriges poliskår snart, tror jag, sa hon och skrattade.

Jag berättade om vad jag gör och har gjort.

 - Men så kul att träffa på någon från så länge tillbaka.
 - Har du kontakt med någon av de andra, frågade jag.
 - Nej, sa hon. Du då?
 - Ja, jag har ju en kollega som också gick i samma klass, så vi har kontakt.

Vi skildes och gick var och en till vårt.

Examen i klass 3. Lövskataskolan 1958. Birgitta läser inövad vers och är tulpan. Numera kollega Jan var solros. Själv uppträdde jag med dikten Fosterlandet av Verner von Heidenstam. Fröken hette Aurora Strömberg, en mycket bestämd dam.

*****