För hundra år sedan

Idag skulle min mamma Ina ha fyllt 100 år. Hon hann inte riktigt ända fram.

Men en bit över 97 är också aktningsvärt.

Grattis från oss som finns kvar!

------------


Texten nedan har tidigare publicerats i september 2006

Ibland har jag varit lite avundsjuk på de där hemvändarna. Ni vet de där som kommer hem till jul, eller till sommaren. Kommer hem till sina föräldrahem, där de vuxit upp. Någon sådan fast punkt har jag aldrig haft. Dels har vår familj flyttat mellan Boden, Luleå, Kiruna och Luleå igen. Men vi har alltid bott i lägenhet.

Det närmaste jag kan komma till en hemgård är banvaktsstuga nummer 514 i Kaisepakte. Det ligger ungefär 2 mil öster om Abisko. I den stugan är min mamma född.

Dotter till Augusta Petronella och Johan-Anton, och när mamma kom till världen hade hon även en ett och ett halvt år äldre syster, Ida Frideborg.

I detta hus, som inte är speciellt stort, bodde ytterligare tre personer. Det var en järnvägsarbetare, som bodde på övervåningen tillsammans med en kvinna. Samboförhållanden var väl inget som existerade då. Hon var förstås hans hushållerska. Denna hushållerska hade också en dotter. Vem som var far till henne, förtäljer inte historien.

Min mamma föddes alltså här, långt ifrån BB, som väl möjligen kunde återfinnas i Kiruna åtta mil bort. Året var 1914. Det här var då väglöst land. Däremot dundrade tågen förbi knuten. Morfar var banvakt och hade ansvaret för en kilometer järnväg. För varje kilometer fanns en ny banvaktsstuga. Grannar närmare än så, var det inte tal om.

Här växte hon upp tills hon blev 10 år. Sommar som vinter levde familjen här. Inget rinnande vatten. Uppvärmning med vedspis. Ingen affär. Järnvägen var den enda förbindelselänken med yttervärlden. Kanske lika bra det. Första världskriget rasade ju därute.

Kanske föddes mamma där innanför.

Med tåg fick man sina beställda varor. När den beställda lådan kom, var det förstås lilla julafton. Ofta hade handlaren lagt med några karameller till barnen, i en liten strut. På köpet.

Tåget var också det enda sätt som mamma och hennes syster kunde resa till skolan i Abisko med. Sju år gammal var det bara till att börja pendla. Var det kallt ombord, fick man elda i kaminen. De två milen tog en stund. Skoltåget skulle ju stanna vid många banvaktsstugor längs vägen.

Vilken barndom. Mamma kan än idag berätta hur det var att växa upp där. Hur hon och systern en midvinterkväll låg i snön, och tittade på norrskenet som sprakade över himlen. "Det inte bara syntes, det hördes också", berättar hon.

Ned till sjön var det brant. Men längst nere finns en vacker sandstrand. Sjön är Torneträsk, en av Sveriges djupaste sjöar. Sju mil lång, en mil bred på bredaste stället, som var precis där mamma bodde. En gång försökte de åka skidor över till andra sidan, men vände. Det blev för långt för en liten flicka.

I mitten av tjugotalet flyttade familjen. Det gjorde man inte så där av egen fri vilja när man var anställd av SJ. Man blev förflyttad. Nu bar det iväg till Glommersträsk, en liten by i södra Norrbottens inland, på sträckan Jörn - Arvidsjaur. Där blev mamma och moster snart kända som "stationsflickorna". Buslivet bestod bland annat i att spela hartsfiol hos pianolärarinnan i närheten. Speciellt kul var det när hon hade lektion.

Familjen hamnade så småningom i Boden, där mamma också träffade min pappa så småningom. Pappa, som också var född, samma år, men en månad tidigare i ett järnvägshus i Krokvik, mellan Kaisepakte och Kiruna. Ibland har jag undrat om föräldrarna kände till varandra efter banan. Om min mormor och morfar hade hört, att nu hade "Bodins i Krokvik fått en liten son, minsann".

I början av september besökte jag mammas stuga. Nästan inget är förändrat, förutom modernisering. Rinnande vatten och värme, förstås. Och sedan slutet av sjuttiotalet finns landsvägen, femtio meter ner mot sjön.

"Oj vad många träd som har växt upp", säger mamma, när jag visar henne bilderna. "Och staketet är borta."



- - - - - - - - - -


*****