Normalt är även att jag så gott som aldrig träffar på en enda människa. Men idag .... Rena rusningstrafiken. Jag mötte paret K med sina tre busiga hundar och vi började förstås prata om ditten och datten. De är fågel- och växtintresserade, så vi var ju tvungna att ventilera våra fynd inom respektive område. Vovvarna kollade in haren, som skuttade en bit in i skogen. Lisbet undrade om jag hade sett orkidéerna efter vägen till Råneå.
- Jo, sa jag. Men de är borta nu.
- Jamen, det var ju det jag tänkte berätta, sa Lisbet. Visst är det tokigt.
- Jo, men jag har anmält tilltaget och Trafikverket sitter nu och svettas.
Så går de vidare åt sitt håll och jag åt mitt, då jag direkt träffar på en man med två hundar.
- Vad är det här för hundår, försöker jag skämta. Nu har jag träffat 5 hundar på 300 meter.
- Jo, jag såg att det var tre stycken före mig, sa mannen på mycket bruten svenska. Det här är Mimi, 14 år och ingen hörsel. (Finns det nåt som heter dvärgspaniel? Min anm.). Och denna är en långhårig schäfer, som heter Akela.
- Jaha, som vargen Akila, sa jag.
- Jå, det där har frukan koll på, sa han med stark finsk brytning. Men var bor du, frågade han.
Jag beskrev.
- Ja vi har bott här i sju år, men man känner inte alla, sa han.- Nej. Det är ju så stort, sa jag, och vi skrattade. Får jag hälsa på Akela?
Jag behövde bara säga ordet hälsa, så klev Akela väluppfostrat fram, slickade mig på handen och ville bli ordentligt klappad.
Och så undrade vi vem det var som hade köpt flygplan i trakten. För strax över talltopparna har ett sjöflygplan gjort regelbundna turer flera gånger i timmen, sedan igår eftermiddag.
- Nå, int är det jag, sa Akelas husse.
Det tog en timme att hämta tidningarna idag.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.