Ångest

Nu är vi inne i terapeuternas önskevecka. Då de börjar få sina tidbokningsböcker fulla, och pengarna rusar in.

Den vecka, då svenska folket börjar förbereda sig, oroa sig, beskärma sig. Hur ska det gå? Hur ska det gå?

Natten mellan lördag och söndag nu till helgen griper nämligen skräcken omkring sig. Som den värsta (eller bästa) Spielberg-, Ajvide- eller föralldel Hitchcockfilm. Nämligen återgången till normaltid. Tidsomställningen!!! Huuuuuuuuuh.

Redan har jag hört flera reaktioner på detta hemska som kommer att hända. Och kan vi inte låta bli att ändra. Det skulle vara så bra.

Okej. Undrar vad Öresundspendlarna skulle tycka. De har ju alltid varit vana vid att samma tid råder hemma, som på arbetet. Tornedalingarna däremot, som alltid levt med en timmes tidsskillnad på några hundra meters avstånd över älven, och som pendlat i alla dagar, får då två timmars skillnad. Vilken önsketillvaro.

För två år sedan upplevde jag för första gången att det var märkligt lugnt kring den här dagen. Faktiskt hördes knappt ett ord. Jag började inse att vi, efter då, den 47:e gången av tidsomställningar hade lärt oss. Nu blir det 51:a, och återfallen har börjat visa sig. 

Å'du ... Passa dig för att bli lockad ut på fest på fredagkväll. Du kan komma i säng nå'n timme senare än vanligt, och vakna med världens eksem! Över hela kroppen. Eller med en dundrande huvudvärk som varar tills vi ställer om igen. Vem vet. (För inte kan väl huvudvärken bero på något annat? Hm, hm.)



*****
Här har du ett bra tips, kanske.
Och ett till.