Denna håglösa och lättjans lördag, passar bra till lite filosoferande över livet och tillvaron i allmänhet. Visserligen har jag haft trappöversyn medan B ägnat sig åt skidvård och lite annat. Men dagen har inte karaktären av flit och idoghet, precis.
Jag har däremot genomskådat den agenda som månaden april ägnar sig åt. Hur dess agenda ser ut. Den är lurig.
Inte bara innebär dess första dag att det är helt okej att dra någon vid näsan, bara för att skratta ut vederbörande när man lyckas. Lite snällelakt, sådär. Men det är ju en mänsklig verksamhet.
Men månaden själv håller också på att småjäklas hela tiden. Vädret bedrar oss med frenesi. Visst skiner solen. En kvart. Bara för att avlösas av en kraftig snöby. Som efter sju minuter blankt blir regn, som plötsligt upphör och så är himlen blå igen. Man tar på sig sina solglasögon för att gå en promenad. Frisk luft får man. Med väldig fart en stund. Varefter det blir kav lugnt, när ett mörkt moln plötsligt, som från ingenstans täcker himlen.
Det är lur och rackarspel hela tiden.
Naturen i övrigt är inte heller så dålig på bus. Idag satt en ovanligt luggsliten grönsiska och såg sjuk ut precis utanför vår altan. Alldeles stilla. Jag vet ju hur grönsiskor normalt beter sig, så den här diagnostiserades snabbt som sjuk. Akutlådan åkte fram. Jag tänkte att den skulle få en liten vilostund i värme. Kanske hade den fått i sig för mycket mat och bara fått fröschwimmen.
Den tittade lite på mig där jag närmade mig med sjuksalen i händerna, men gjorde ingen ansats till att bli rädd. Inte förrän jag var en meter ifrån. Då ruskade den till sin lurviga päls och lättade utan problem och flög iväg några meter till vår syren, där den oberört började putsa sig i någon halvminut innan den glatt flög vidare till fröautomaten.
- Luuurad, sa den nog på grönsiskors vis och log.
För att inte tala om den granna sparvhöken som jag plötsligt fick syn på, där den satt i trädet där vi har en fröautomat. Bra ställe med tanke på att det där brukar krylla av sparvhöksmat. Men den maten hade förstås tagit skydd någon annanstans. Nåväl, där satt den i alla fall och jag greppade kameran för att få en bild. Förmodligen såg den mig där innanför fönstret och beslöt att på ett insmickrande sätt flytta sig till vår syrenbuske och därmed komma närmare mig, fotografen. På fem meters avstånd skulle jag nu kunna porträttera den. Jo. Där satt den så snyggt och väntade på att jag skulle knäppa av.
Däääär fick jag in skärpan och tryckte till precis en hudnradels sekund efter att höken drog till skogs i 160 km/tim. Lurad igen.
Nu ser jag att termometern står på fem plusgrader. För ungefär tjugo minuter sedan stod den på 9!!!
April fortsätter i god stil.
Om en dryg vecka blir det maj. Skönt för oss oflexibla. Och för oss fågelfotografer.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.