Långt borta. På stranden till öarna ett par kilometer bort. Där ligger de. Men även ute på isen. Min tubkikare, med 40 gångers förstoring räcker inte till. Det blir ett "värmedaller" närmast istäcket och jag kan bara konstatera att fotografering är uteslutet.
Men jag räknar. Och räknar. Och räknar. Femtiotvå stycken, minst, får jag syn på. Både vuxna och kutar. En del ligger på motstående strand, medan andra dyker ner i för mig osynliga vakar.
En upplevelse är det trots allt. Roligt att se att sälstammen verkar må bra. Men säg inget. Då kommer kraven på skyddsjakt. Som ett mejl i högsta bredbandsfart.
Nöjd går jag upp till stugan och hoppas på att det nästa gång är min strand de väljer, för sin söndagsutflykt.
Alla prickar är inte sten!
Klicka och försök se.
Klicka och försök se.
*****
Andra bloggar om: Natur, Miljö, Luleå skärgård, Sälar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.