Broarna runt

Vad gör man en söndag i stan, när frukosten är över och solen skiner från en sval men fullkomligt molnfri himmel. Inte en endaste vindpust kunde skönjas i vimpeln i flaggstången på vår innergård.

- Ska vi cykla broarna runt?

Förslaget gillades och vi drog iväg. Min cykel nyservad med nya däck och justerade växlar, alla 21 stycken.

Broarna runt, innebär att man korsar Luleälven två gånger. Den första, Bergnäsbron, en gång Sveriges längsta, som till sina meriter även kan lägga att jag, Bert Bodin, fanns med på invigningen 1954. Det var jag och prins Bertil. Ja - några tusen andra också förstås. Men det var jag som fick en grön kaninballong.

Luleälven låg blank och stilla. Endast svaga strömvirvlar kunde ses, för efter det myckna regnandet den senaste tiden, framförallt i inlandet, har Vattenfall tvingats öppna dammluckorna uppströms för att lätta på trycket. Mycket vatten i älven alltså.

Vi trampade vidare på spännande cykelvägar, genom tysta tallskogar och över grönskande fält.

I Gäddvik stannade vi för fika på Gäddviksgården. En gammal frikyrkobyggnad som nu får ägna sig åt något mera nyttigt, nämligen fik och loppmarknad. Huruvida hönsen, grisen, kaninerna eller marsvinen på gården hade loppor kan jag inte uttala mig om. Men jag tror inte det.



Kunde dock konstatera faktum: Människan är ett flockdjur. När vi bromsade in på gården och ställde ifrån oss cyklarna, så såg det nästan stängt ut. Inga gäster, inga parkerade bilar. Men skylten var entydig "Öppet mån-sön 11-16". Det där med "mån-sön" var ju lite märkligt. Så fort vi hade börjat ta för oss av den hembakade fikabuffén, dråsade andra cyklister in. På gården fick vi snabbt flytta cyklarna så att bilarna skulle rymmas på parkeringen. Nu var snart gården full med fikingar.

Vidare mot nästa bro, Gäddviksbron. Luleälven lika lugn och blank, och på andra sidan svängde vi av mot niporna. Där satt folk och solade, som vore det juli. Inte så många, men lika avklädda. Vi svängde även förbi Kolarens Kafé, men det var stängt, vilket även gällde Glassakuten. Så vi trampade vidare på vår tvåmilafärd. Genom gammalt industrilandskap med historiska anor. (Vi tar det en annan gång.)

Snart når vi "vändpunkten", det vill säga den punkt då framhjulet börjar peka mot hemmet. Som en enda lång femkilometerspark längs älvens nordöstra sida. Glittrande vatten, doftande skogar och tjusiga villor. Den sista bron passeras nästan obemärkt. Den över Röda floden, som går från Röda havet till Norra Stadsfjärden. Sedan var vi i innerstan igen.

Och hemma.

- Vilken fin stad vi bor i, sa vi nästan unisont.

*****