tisdag, september 11, 2012

Två arbetssamma dagar . . .

. .  har gått denna vecka. Och ändå har inget hänt. Märkligt. Men så känns det.

Ja - förutom att en kollega gått och gift sig i helgen. Den andra på kort tid. En epidemi kanske. Två kvar i min grupp som inte slagit till ännu.

Annars har det varit det vanliga. Bryssel, Santander, Graz, Östersund, New York, Paris och Gällivare. Ett ensamkommande flyktingbarn. Några utredningar, uppdatering av hemsida och internblogg. Ja, det går sin gilla gång.

Lunch med Rigmor, där Anders ansluter.

Eftermiddagen går snabbt.

Kan sluta klockan 17 för en gångs skull. Smakråd på Brothers, en sväng till apoteket (nej - inga mediciner) och hem.

Slapparkväll.

Innehållsrikt innehållslöst.

*****

4 kommentarer:

Mian sa...

Same same...

thord wiman sa...

Tycker det mestadels känns
igen.
Livet alltså.
Pulsens gilla gång.
Livets premisser är bra att
känna igen - som det inte står
i dikten.

En genuint vanlig dag.
Lite till tid har gått.
Något har man kanske ut-
vecklats, växt något litet
under fullföljandet av dagens
uppgifter.
Det är mycket mer än att bara
existerat. Tycker jag.

Men visst är vissa dagar mest mediokra, andefattiga
nästan.
GE MIG en förtrollad Hellsingsk silverring:

"Ser jag genom ringen - ser jag vad ingen i världen sett!
Och förd till örat - hör jag vad ingen i världen hört!
Med ringen på stortån går jag dit ingen i världen gått!"

Umf, vad vore väl vardagen utan sagans tillåtande drömmeri...

Och dikten:

Livet är människans vän.
Kommer bakom hennes axel
och klappar henne lätt på skuldran
och säger: här är jag!
Människan vänder sig om
och frågar: känner jag dig?

Sandro Key Åberg
människans vän, 1972

Bert Bodin sa...

thord wiman: Tack för dina alltid så visa ord.

Bert Bodin sa...

Hoppsan.... råkade trycka iväg kommentaren innan jag var färdig.

Jag är nog egentligen också en slappare som ofta gillar att det inte händer något. Att "bara vara" låter banalt och verkar vara lite mode. Men jag tillämpar det rätt ofta. Och har alltid gjort så.