Resenärer - Flockdjur

Idag har jag varit ute och rest. Transporterat mig från Läggesta till Luleå. För detta krävs ett antal färdmedel och givetvis också några byten.

Men varje gång jag gör en sådan resa, eller vilken annan resa somhelst, så gillar jag att iaktta hur folk beter sig.

Att kliva ombord på ett tåg i Läggesta är inget märkvärdigt. Tåget rullar in, dörrarna öppnas och folk kliver på. I dagens exempel var det väldigt mycket folk. Inte en sittplats gick att uppbringa. Alltså fick vi stå i utrymmet vid dörrarna. Med vårt bagage. Det var egentligen inget större problem. De moderna tågen går ju mjukt och fint.

Men så närmade vi oss Stockholm C. Då inträffar fenomenet att "alla" samlas i klunga framför dörrarna, i akt och mening att komma ut först. Alla ska ut först, alltså. Vi som stod där hade inget att säga till om. Folk packade sig runt om oss och jag hade då ingen chans att ens försöka närma mig utgångsdörren förrän alla andra hade lämnat tåget.

Fråga 1: Är folk rädda för att inte hinna av? Finns det någon sorts ångest som drabbar många människor, där man ser sig instängd i ett tåg resten av livet?

Vi bytte till Arlanda Express för att ta oss ut till Arlanda. Samma fenomen uppträdde där, men i mindre omfattning, när vi skulle stiga av.

Nästa fenomen inträffar vid avgångsgaten på Arlanda. När folk börjar samlas inför avgången försöker "alla" att ta sig så nära utgången som möjligt. Sedan står de gärna där och suckar i trekvart istället för att gå längre bak i lokalen där det finns bekväma sittplatser att koppla av vid.

Vad som sedan händer, när en flygplatsanställd närmar sig gatens disk, för att påbörja ombordstigningen, är fullständigt givet. 75% av alla 170 personer som finns i lokalen reser sig som på en given signal och börjar köa!!! Och eftersom den där flygplatsanställde bara var där och kollade någon liten detalj, utan att sätta igång med de vanliga rutinerna, och gick därifrån, kan man ana ett besvikelsens sus i köerna. Suckarnas gång, skulle man kunna kalla det.

Fråga 2: Är folk rädda för att inte komma med planet? De har ju en bokad plats. Numera står även platsens nummer på boardingkortet. Några tveksamheter borde inte råda.

Själv sitter jag lugnt kvar. Läser färdigt min tidning, och kliver lugnt och stilla ombord tillsammans med ett fåtal gelikar, när kön tagit slut. Ingen trängsel. Jag intar enkelt min plats. Och flyger iväg.

Sedan ska vi inte tala om hur det går till när alla ska av, men där har faktiskt viss disciplin inträtt. Man går av i tur och ordning med första raden först. I och för sig finns det ju de som försöker tränga sig. De är väl skrajsna att bli kvar ombord.

Fenomen nummer tre. En klassiker. Bagageväntandet. Det ser till en början rätt oskyldigt ut. Folk står i grupper och snackar med varandra. Det kramas med mötande släktingar och så vidare. Men denna avslappade ställning tar raskt slut, när bagagebandet går igång. Som en stark elektromagnet drar bandet åt sig de där 75% passagerare, som i strikt givakt ställer sig cirka 2,7 cm från bandets kant för att effektivt skymma sikten för alla andra, som också har rätt till att få sin väska. Är det nu så att man av en slump råkar se sin väska komma ut, så är det en veritabel brottningsmatch att försöka ursäkta sig och jaga rätt på den, ta tag och lyfta av den med risk för att krossa bredvidstående flygresenärer, som verkar rätt irriterade över att jag fick min väska före dem.

Fråga 3: Varför förstår inte folk att de kan stå kvar och kramas med mötande släktingar och kanske slänga en blick mot bagagebandet för att hålla koll. Och när väskan kommer, långsamt närma sig genom de glesa skarorna, ta sin väska och gå ut i världen?

Jag kräver nu att någon sociolog svarar på mina frågor. Men det skulle också duga bra om du själv tillhör de där 75 procenten. Kanske kan du räta ut de frågetecken jag har.

Tack på förhand.

Bilden lånad utan tillstånd av utgivaren. Men den är så bra, att jag publicerar den ändå.

*****