Hisnande

Ett par sätter sig vid bordet intill på lunchrestaurangen. De sitter i motljus, så jag ser dem bara som silhuetter. De har en tredje, yngre kvinna med sig, som jag känner igen och brukar hälsa på.

De går och hämtar sallad från buffén. Den äldre kvinnan ställer ner sitt fat och kommer sedan fram till mig.
 - Hej. Känner du igen mig?
Det är något bekant med ansiktet, men jag kan inte placera henne.
 - Jag heter Eva.
 - Jaaa, sa jag överraskad. Eva Lindkvist, va?
 - Stämmer bra. Vi gick ju i samma klass här på Hermelinskolan 1967-68 och tog studenten.
 - Jovisst, säger jag. Du kom från Stockholm. Visst var det så.
 - Ja, Södertälje, rättade hon mig.

50 år har gått. Det är ju inte klokt. Vi pratar vidare en stund innan hon går och sätter sig med sitt sällskap igen. Jag hör att hon berättar för de andra i sällskapet, som undrar vad som stod på.
 - Men det är ju inte klokt, bekräftar den yngre damen.

Jo. Så kan det gå.

När jag ska lämna restaurangen säger jag att jag hoppas att det inte dröjer 50 år till nästa gång. De skrattar och önskar "lev väl".

Ska försöka, tänker jag.

*****