Jag är lite skrämd. Inte så att jag går omkring och darrar av rädsla. Men det finns ett fenomen, som blivit extra påtagligt det senaste året. Eller möjligen de två senaste åren. Tiden går ju så fort.
Varför isolerar sig vissa människor från andra? Även i sociala sammanhang. På gator och torg, på fik, lunchrestauranger och i affärer. Och på gymet. Varför kapslar man in sig, som en snigel i sitt skal, eller kanske som eremitkräftan.
I Orwells 1984, eller Huxleys Brave new world (kommer inte ihåg vilken av dem det var) har det skrivits om det. När jag läste dessa böcker, långt före 1984, verkade det otroligt att det skulle kunna fungera. Men det gör det.
Visst har även jag gjort samma sak, många gånger. Hemma. I min ungdom. För att inte störa omgivningen, eller väcka mamma och pappa sena kvällar och nätter, när Emerson Lake and Palmer brakade loss på pojkrummet. Mina var stora och röda. Clarks tror jag de hette, hörlurarna.
Nu är de knappstora, liksom Mp3-spelaren, eller iPod:en som sitter i andra änden av snöret. Och finns överallt!
Det är detta jag talar om. Hur fler och fler avskärmar sig från yttervärlden och drunknar i musik. Det låter väl skönt, på sitt sätt. Men jämt, alltid, ständigt! På gymmet spelas musik i lokalerna, men det duger inte. Varannan människa har öronsnäckor också. Med någon annan musik. Hur låter det egentligen?
Själv skulle jag inte våga. Jag vill ha koll på omgivningen, inte bara med synen, utan gärna även ljudmässigt. Jag kan ge mig på att om brandlarmet går och det är allvarligt läge, så kommer det inte att hjälpa om man så har 20000 låtar i sin spelare. Ett antal liv kommer att gå till spillo.
Gissa vilkas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.